29/8; torsdag
28 grader och höst - Älgloppor och hockey - det brukar vara säkra hösttecken.
27/8; tisdag
Frustration över:
- att nya elever på skolan fortfarande inte har fått någon dator (vi har våra läromedel på datorn i no för att kunna översätta, lyssna, välja)
- att internatet inte fungerar för alla på skolan - framför kommer inte sjuorna ut på nätet (vi har våra läromedel…)
- att några elever kommer sent till lektionerna (det stör andra elever och de själva tappar sammanhanget)
- att någon elev skolkar
- att vissa elever mår så dåligt att de inte kan komma till skolan
- att vissa elever saknar classroom
- att skoldagarna är så långa
- att jag har så många grupper - jag betygsätter 9 klasser i två ämnen - 18 grupper
- att klasserna är så stora - och att de har tagit bort möjligheten till tvålärarskap i kemi
- att det var mycket trafik mellan Tc och prolympia i eftermiddag
- att Anders plötsligt att råkat bokas in i en golfrunda - vilket resulterade i att jag behövde skynda mig i stallet för att hinna köra Sigge på innebandyträning
Men väl i stallet - på hästryggen - suddas frustrationen ut… jag är i stunden. Plockar några svampar. Drar djupa andetag. Jag hinner hem och Anders har gjort ugnspannkaka som jag hinner äta. Jag ska passa på att springa inne i stan. Jag tittar ut
- snickare har börjat måla och bygga altan - vi köpte oss tid.
26/8; måndag
Jag lever med den man som är "mannen i mitt liv". Han kom in som gänglig tonåring i mitt liv och med åren har han bara blivit ännu finare - han är allt det som jag inte är... Han är den som är noggrann när jag slarvar. Han lyssnar när jag pratar. Han tar ansvar när jag är tankspridd. Han är tryggheten när verkligheten och jag själv skrämmer mig, han är perfektionisten när jag är en slarvmaja, han tänker före när jag tänker efter - och han älskar mig mest när jag förtjänar det minst. Min livskamrat. Min bättre hälft. Min trygghet. Min verklighet. Min kärlek. Min idol. Mitt allt...
Ord är onödiga. Du vet redan allt. Vi står så nära varandra att vi nu för tiden kommer på varandra dagligen med att tänka samma tankar. Vi hör orden som inte sägs. Vi talar ordlöst samma språk - och samma tystnad. Lite gråare. Trygga i det vilsamma. 30 år tillsammans. Vi har formats tillsammans av kärlek, lycka, sorg, motgångar och medgångar. Det är en ynnest att få möta livets dagar med någon som man är trygg med . Han finns där i livets skönhet och skörhet, i nöd och lust, i framgång och motgång, i glädje och sorg, i solblekt kalufs och grånat morgonrufs. Alla dagar. Varje dag är en gåva - och livet i den kärlek där man är sedd och älskad för den man är - är tidlös och åldras inte. Och jag hoppas att det blir många fler…
Dagen började med en löprunda och när jag kom hem hade Anders gjort scones. Jag jobbade och kom hem kl 17.30. Lagade mat. Anders kom hem 17.45. Jag och Sigge åkte 18.00. Sigge skulle på hockeyträning och jag fördrev tiden med fotbollsmatch i hovmantorp. Vi löser. Teamwork makes the dreamwork. Ger och tar. Underlappar och överlappar. Lappar och lagar. Håller i hop. Passar på. Finns.
25/8; söndag
Jag vaknar.
Slår på tv:n. Och möts av nattens attacker mellan Hizbollah och Israel.
Orättvisor. När det inte finns någon rättvisa… få vinnare - och väldigt många förlorare.
Anders är i Västervik och spelar golf. Sigge och jag ska på fotbollsmatch i Älmhult. Jag äter macka med äggröra och dricker kaffe. Jag sitter under en filt. Mitt liv går vidare…
21/8; onsdag
Kämpa!
En sak i taget.
Sträcka för sträcka.
Andas.
Hösten är här.
Kämpa!
20/8; tisdag
Rsd1121 en tidig augustmorgon i sin vackraste skrud, med älvorna som dansade över sjön.
Lugnet före stormen. Idag kom eleverna och plötsligt sjöd tc av liv igen! Jag började dock jobbdagar med att klippa en kollega.
Ett par småmissar: jag försökte påkalla uppmärksamhet när hela vår nya klass (7d) gick fel i korridoren genom att skrika på 7f… och jag sa tlll en elev att jag inte hade 8d - men jag var just på väg till lektion med just den klassen…
Jag åkte direkt till stallet och möttes av en halt häst… jag tittade i hoven och såg en stor Sten som hade kilat sig fast i skon. Efter lite lirkande fick ja loss den.
Efter en ridtur kom jag hem till lagad mat. Åt och satte mig i soffan. Trött. Dränerad. Och i ser att tv4:s nya serie "över alla hinder" har kommit ut och fötter mig tacksamt i soffan.
16/8; fredag
Ni vet.
När man kommer hem från jobbet. Lite senare än tänkt. "Jag ska bara…" (… och man ändå inte känner dig klar….)
Och är upp i varv.
Då händer det saknar när man kommer hem. Snabbt. (Och det är bäst att passa på innan pulsen går ner och helgkomsn slår till.) kylskåpet rensas. Blommor ansas. Två avfallspåsar med kantareller förvälls och fryses in. Posten och Tvätt sorteras
och en ny maskin sätts på. Toaletten sveps över. Bänkarna putsas. Filtarna viks. Golvet dammsugs snabbt. Allt går fort.
Och plötsligt. Undra när jag andades senast? Pulsen är hög. Men tröttheten kommer. Två morgnar den här veckan har jag fått starta dagen med en migräntablett - när gjorde jag det på semestern?
Jag sjunker ner. Andas. Och tänker att jag har varit väldigt produktiv i veckan. Jag är inte klar…
15/8; torsdag
Idag. 15/8. Flyttade klara. Hon har bott hos oss i nästan exakt 22år. Och jag har älskat det. Det känns inte alls länge sedan vi åkte hem med henne för första gången… nu ska hon stå på egna ben och prova sina vingar. Och det är hon redo för!
Vår dotter. Min Bättre hälft. Min kollega. Mitt bollplank. Mitt tålamod. Min mentor. Min vapendragare. Min själsfrände. Mitt smakråd. Den jag delar kläder med. Min vän… så lika - men ändå så olika. Allt det jag inte är och ändå - en del
av mig. En blandning. Av sött och salt. Av oss.
Ikväll gick jag ner till brevlådan och där låg en kavaj som jag hade beställt - och jag ville fråga henne om den "var rätt"…
Det är naturligt. Och så rätt och jag önskar henne lycka till! Sommaren har varit ett långsamt farväl… nu har vi ryckt plåstret.
Människor flyttar. Det är naturligt. Klara flyttar. Av fri vilja. För att växa. För att blomma… Somliga flyr. Från sig själva. Från sin familj. Från krig. Idag lyssnade vi på en föreläsning av Charbel Gabro som vill bygga broar mellan slum och finrum, för att utplåna det tomrum som uppstått där emellan.
Han var fyra år gammal när de lämnade Syrien i hopp om ett bättre liv i Sverige. Men tillvaron i det nya hemlandet blev tuff. Föräldrarna hade svårt att hitta en plats och barnen kände ett starkt utanförskap. Charbels tonår präglades av mycket
frustration. Charbels tonår präglades av mycket frustration. Under en tid i livet levde han destruktivt, med spelmissbruk och självmordstankar. En dag insåg Charbel att den enda som kunde förändra hans situation var han själv. Han tog tag i livet, vågade drömma och började sätta upp mål. Och när drömmarna tog fart kom också viljan att dela med sig. Han försökte få oss att känna hur det känns när man flyr. När man saknar rötter - då är det svårt att blomma…
11/8; söndag
En träff med jörnehagarna från norr.
Ängelholm - en härlig innebandycup på stranden.
Lite hemma.
Och klara sprang 100km.
Några fina eködagar.
Träff med släkten i Växjö.
Utflyttningsfest och 30årsfest.
