30/9; tisdag
Och så minns jag gårdagens sköna kommentar från en ny ridkompis i stallet - hon kommer från Skåne. Och "hon hade aldrig sett så många träd...", hon tyckte att det "kändes som i en film". Vi har så många olika bakgrunder, så olika erfarenheter och intressen. Vi är olika. Det berikar. Det är lätt och säga. Samtidigt ser jag det hela tiden - i skolan och samhället - att det är lång väg kvar innan vi på allvar betraktar olikhet som normalitet. Vi har ett stort arbete framför oss. I skolan borde det enda ledordet vara "världsfred" - tolerans och svängrum att vara den man är i den tid vi lever. Kepsdebatten är förbi - men mobilens vara eller icke vara diskuteras i lärarrummen - liksom om snapchat ska få finnas på paddan... Facebook? Instagram? Tiden vi lever i nu är digital - arenorna har blivit fler, vare sig vi tänker på kunskap, spel eller dating. Det finns inte längre bara skola, fotbollsplaner eller disco - att mötas på, att lära sig i eller spela på... Acceptera. Se framåt. Lev i tiden vi lever i. Jag möter så många kloka ungdomar med en medvetenhet jag inte ens var i närheten av i deras ålder. De kommer att ifrågasätta, protestera och de kommer att komma på nytt. Vi måste acceptera. Lära. Vilja. Möta. Världen har förändrats. Och det går snabbt nu. Vi hinner inte riktigt med. Det är inte riktigt vår verklighet vi lever i nu. Men det är våra barns. Och vi måste ge dem möjligheter. Vi måste släppa taget - ta klivet ur vår komfortzon och det som vi känner till. Vi måste tänka utanför boxen och det vi kallar normalt. Acceptera. Tolerera. Nutiden.
Sällskap vid stalltjänstgöringen
27/8; lördag
”Jag skall gå och akta mig för att trilla i älven!”
”Var ska du göra det, frågar Skalleper?”
”Tja, jag måste ju göra det vid älven om det skall vara någon mening med det!”
Vi galopperade mellan ljungtuvor, förbi stockar och stora stenar. Vi skrek efter farligheter. Och vi fick dem. Men vi tog oss förbi dem. Över dem. Runt dem. Genom dem. Vi hoppade över helvetesgap. Man måste det. För att växa. För att överleva. Man får inte trilla - för då gör man inget mer...
Jag vet inte hur många helvetsgap jag hoppat över. Med det menar jag alla de saker jag gjorde som kunde få mig att slå ihjäl mig:
Jag reste mig upp från alla fyra till två ben och sedan stapplade jag ut med mina vingliga ben och tyckte att jag gjort något stort. Jag kunde gå.
Jag lärde mig cykla på för stora cyklar.
Jag lärde mig vara försiktig med knivar för jag skar mig några gånger och det gjorde ont.
Jag lärde mig att rida stora hästar. Några gånger har man sett döden i vitögat. Känt smärtan. Varit en hårsmån från förlamning. Men jag reste mig igen.
Jag lärde mig att …
Många gånger är världen tryggare nu - än då. För barnen. Det finns cykelhjälmar, nät runt studsmattan och vuxna som är med. Ibland tror jag vi förneka barnen den verklighet de behöver. Jag ser överbeskyddande vuxna. Berövar vi dem deras viljor. Min mamma lärde mig inte cykla… men hon blev överlycklig då jag kunde… jag gjorde för att jag ville. Idag är det föräldrarna som vill innan ungarna ens har få viljan i sig. Man måste vilja för att våga. Man måste leva för att våga. Man måste våga för att leva. Annars är man bara en liten lort...
Nu väntar fotboll. Vi ska titta när Klara dömer en match och när Klara spelar en. Anders spelar golf - imorgon har han tävling. Igår hade vi hela Klaras innebandylag med föräldrar här. Vi laddar våra batterier med vänner, lek, ridtur, fotboll och golf. Och farligheter.
25/8; torsdag
Jag njuter av en ledig torsdag. Tanken har slagit mig ett par gånger idag att jag borde hämta min dator. Jag har motat impulsen med att städa, moppa, skura, tvätta, laga mat, klippa gräs, göra fruktsallad, måla naglarna, diska, bada hund, klippa klor, gå promenad, ta salva på getingstick...
Jag njuter av känslan av rena, skurade golv - känslan är så kort.
Och trots att jag har lovat mig att inte säga det - så hör jag orden "snälla, ni måste väl inte gå in med skorna...",...
Jag sväljer orden. Och torkar igen.
Jag njuter av att mina barn är där de vill - Sigge med en vän, klara på innebandyturnering och för en stund sedan knackade en klasskompis till linus på och frågade om han ville följa med...
Jag tänker på pojken jag träffade i skolan - han var ny. En trasig själ. Som började gråta. Skolan var stor. Dagen var lång. Pojken var ensam.
Jag drömmer om en ridtur - bland de förrädiska ljungplantorna. Men inser att allt har sin tid... En annan dag... En annan tid...
Jag njuter i solen. Vilar i känslan. Tyvärr är den kort. Jag har en förmåga att resa mig - så fort jag har satt mig...
20/8; lördag
Jag fick upp ett minne på Facebook idag:
Det är fem år sedan idag Carolina och Jesper gifte sig.
Jag minns dagen.
Jag minns kärleken.
Jag minns henne.
Och saknar henne - en av mina bästa vänner.
Mina tårar rinner.
Hon var så stark, så känslig, så rolig, så klok, så... ...så mycket Carolina.
Jag minns några av våra upptåg runt om i Sverige på agilitybanor, jag minns när vi började rida igen på ridskola tillsammans - efter att jag hade fått Linus och hon Måns... Jag minns en ridtur i Yvonnes stall - på etral och Estrella. Och det slår mig att ingen av dem finns hos mig längre... Då fanns det fortfarande lite hopp. Jag minns när hoppet släcktes... Vi satt på sjukhuset på hennes sista fest, hennes sista dag. Då kunde jag nog fortfarande inte förstå eller ta in att det var så... Jag var innerligt tacksam mot hennes närmaste familj att vi - hennes vänner - fick komma. Dela. Vara. Gråta. Och skratta. En sista gång tillsammans...
Jag minns att jag satt på amigo när det slutgiltiga samtalet kom... Vi red mot en rosa solnedgång. Sakta tändes stjärnorna på himlen - en efter en... Allteftersom amigos päls blev allt blötare...
19/8; fredag
Idag när jag körde hem från jobbet kom jag ungefär en kilometer innan det hade poppat upp så mycket på att-göra-listan att jag fick vända...
Väl hemma fortsatte jag med tempo - tvätt, diskmaskin, OS-hoppning, gräsklippning...
I huvudet finns det många tankar - om VM, skolstart - för egna barn och alla elever, om att alla gör rätt om de kan, om tappade tänder (Sigge tappade just sin första)...
Jag blickar framåt. Det blir kul när eleverna kommer på måndag. Det blir spännande att se vad Peder Fredriksson gör i finalhoppningen om en stund, och de svenska fotbollstjerna i kvällens final. Det blir gott med äppelpaj som klara bakar i detta nu.
16/8; onsdag
Många gånger skyddar vi oss med att ”det finns barn som vill vara ensamma”. Men väldigt få personer vill väl vara ensamma? I stort sett alla vill ha ett sammanhang. Vill vara en i gruppen. Vill vara någons kompis. Vill tillhöra en grupp. Någon att fnittra med. Någon att hitta på roliga saker med. Någon att spegla sig i. Någon att prata med. En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i.
Föräldrar tar till knep – pratar högt om roliga aktiviteter när andra barn hör. Kanske lockar man någon som vill följa med? Det håller inte hur länge som helst… Ju äldre barnen blir – desto synligare blir det. Desto mer känns ensamheten besvärande. Ju äldre - ju svårare blir det att behålla sina vänner. Människor med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan - att ingå i gruppen, att ha vänner, att ha förmåga att läsa av och passa in bland andra "majoritetsmänniskor". Hur går det sedan när "npf-barnen" skall ut i världen själva?
Malene skrev så här (https://www.facebook.com/groups/191090424260282/permalink/1138107226225259/) ”Jag tror att vi vuxna måste fortsätta att hjälpa dem, men vi måste också lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Vi måste kanske också själva bli bättre på att acceptera och ta med människor som är lite annorlunda än vad vi själva är - vare sig vi har en npf-diagnos eller inte. Hur skall vi annars kunna hjälpa dem som ofta eller alltid är ensamma?”
Snart är sommarlovet slut. Friends kommer med statistik:
• ”60 000 barn är utsatta för mobbning i Sverige.
• 20% har blivit kränkta av en annan elev det senaste året. • 13% av tjejerna på högstadiet har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Motsvarande siffra bland killar är 8%.
• 1/3 av eleverna upplever inte att lärarna agerar vid kränkningar.
• 10% av eleverna har blivit kränkta av en vuxen”
Vi får aldrig svika våra barn. Vi får aldrig svika våra elever. Vi får aldrig ge upp. Vi får aldrig tro att någon vill vara ensam…
14/8; söndag
En helg med massor av fotboll - för de stora barnen, ibland påhejade av oss (strafftävling mot ravelli; match mot ledarna, match för klara), golf för Anders och pållar för mig. Amigo mot målet att bli den meste - nu har han gått näst mest tävlingskilometer genom tiderna, 4979km. Still going strong.
12/8; fredag
Dränerad på energi. Efter tvåjobbdagsr. Varav en var kickoff med safari och god mat.
Idag möten. Tankar. Utvärderingar. Planeringar. Jag försökte att inte bara se nackdelar med att ha en undervisningsfri dag, men när jag såg hur många lovdagarna och friluftsdagar som låg just den dagen, så gick det inte... Vi får se hur schemat går att förändra. Det är många parametrar...
Hittade det här på Facebook. Bra löften för ett hållbart lärarliv...
Pärlbandet av sommardagar
Nu går vi mot nya tider. Nya tider - nya färger. På naglar. På himlen. På löven. Minnen. Av en svunnen sommar.
10/8; onsdag
Till frukost idag fick vi Klaras nybakta frallor som legat på jäsning i natt. Och hon städade ur sanden från badturer i bilen medan jag klippte gräs. Och så besökte Sigge och jag dagis inför morgondagen. Vi har spelat kort. Och så blir det träning ikväll (trots att jag har svårt att dra ner luften i högerlungan utan att hosta...) och skillcompetitions för killarna på Lakers. Jag har tagit bort nagellack, och ersatt med nytt. Nu suddas sakta konturerna av sommaren ut. Ersätts med nytt. Sommaren har varit snäll. Den har erbjudit lite av varje. Oftast har vi varit bra på att vara lediga. Oftast har vi gjort varandra bra. Jag har skrattat, jag har gråtit (när Sokrates dog, på mammas årsdag, när jag har sett Linus kompisar åka förbi - och sett Sigge leka med otaliga..., när jag tänker på Estrella och undrar om någon Verkligen tycker om henne där hon är nu - var hon nu är? Hon skulle varit hos mig - hon var den första hästen jag red på en distanstävling, och tidigt sa jag till Yvonne att hon skulle bli bra - och om hon någonsin skulle sälja henne, ville jag veta det - då ville jag köpa henne, jag ville aldrig skiljas från henne. Men varken Yvonne eller jag kunde ändra ödet... Det stod inte i vår makt... Och fortfarande sörjer jag det...), jag har varit stolt (när Linus stod på vattenskidorna, när Baron gick i mål, berg vi har bestigit, avgrunder vi har kravlat oss upp ifrån...), jag har varit tacksam (för skrattande barn, soluppgångar och solnedgångar, oändliga sommardagar, roliga fester, lugna hemmakvällar, kantareller och spännande upptäcksfärder) - oändligt tacksam för sammanhanget jag lever i.
Allt har sin tid. Lars Demian skrev "Man får vara glad för att man inte är död":
"Vad livet är festligt att leva det finns så mycket att glädja sig vid
att luften är gratis att andas att tågen dom kommer i tid
Och tänk vad reklamen är tjusig inga sorger vilar väl där
en värld full av tandkräm och solsken men så är det alls inte här
Det är dåligt väder och dålig smak
Dåliga flickor på ett sjaskigt gammalt hak
Dåliga vanor och ett dåligt humör
Man får vara glad att man inte bara faller ner och dör
Nej, det finns ingen orsak att klaga ingen anledning till något gnäll
man tar hand om dom små och dom svaga och kungen han är ju så snäll
Sen har vi en duktig regering vi har rösträtt och demokrati
men hur man än väljer och vrakar så vet man hur det kommer att bli
Det blir dåligt väder och dålig smak
Dåliga flickor på ett sjaskigt gammalt hak
Dåliga vanor och ett dåligt humör
Man får vara glad att man inte bara faller ner och dör
Dåligt rykte dålig stil En dålig ursäkt för ett dåligt liv
Dåligt omdöme dålig lön Dåliga nerver i den här dåliga miljön
Dåliga odds och ett jävla dåligt stöd
Man får vara glad att man inte är död...
8/8; måndag
Hemma. Kaffe och kantarellmacka.jag har sovit i min egen säng efter några nätter i bil och transport. Kallt. Lite sömn...
Men oxå glädje. Och sorg. En sak i taget.
På fredagen red jag en runda på baron. Han kändes bra. Pigg. Enormt fin natur.
Vi förberedde grindar, rekade groomställen och förbesiktigade.
Alla svenska hästar gick igenom utan anmärkningar. Laget som skulle representera Sverige togs ut. Ett par timmar senare när jag och Jenny kom in i stallet fick en svensk häst "panik", sprang runt i boxen. Jag kallade på veterinär. De var snabbt på plats. Men innan de kom hade Sokrates fallit ner. Han dog. Och efter en obduktion visade det sig att han hade fått en massiv hjärnblödning. Ingen hade kunnat göra något. Veterinärerna och arrangörerna var proffsiga. Det fanns mycket som var tur i oturen. Men det var makabert. Alla tankar till Camilla. Att gå från att vara uttagen till landslaget till att ha en död häst på en timme... Vi sov lite den natten...
Tävlingen gick bra. Baron - hästen som i te är byggd för att springa - levererade återigen. Sexa individuellt och guld med laget!
4/8; torsdag
Lämna hemmalivet.
För ett par dagar i Sveriges färger i Danmark. Baron ska gå nordiskt baltiskt mästerskap.
Jag har tränat i sommar...
De här bilderna skulle egentligen finnas i förra inlägget - men tekniken strular...
Pärlband av somriga dagar - och pannkakor.
I sommar har jag tränat på att säga mer ja än nej när barnen frågar. "Vill du spela Uno?" "Ska vi åka och bada?"... Jag har tränat på att bara vara. Läsa en bok. Ta en paus. Träna. Rida. För att bli en trevligare människa där jag är... Med den jag är...
3/8; onsdag
Ofta när jag ligger i sängen på kvällen och det är dags att sova så tänker jag igenom dagen som har varit. Och många gånger tänker jag på saker som gör att jag känner mig missnöjd med mig själv - kanske har jag höjt rösten en gång för mycket, eller inte hunnit gå så lång runda med hunden eller hunnit läsa för eller med barnen, kanske tröt mitt tålamod, kanske brast min framförhållning, min planering, kanske anpassade jag inte tillräckligt... Det brukar sluta med att jag tänker att imorgon ska jag vara en bra - snäll, tålmodig, lekfull, rolig - mamma/lärare/fru. Det kommer nya chanser. Gång på gång får jag träna. Utvecklas. Tänka om. Jag kommer nog aldrig bli perfekt. Mina barn har sett mig arg, de har hört mig skrika för högt eller när jag har bett om en paus. De har sett mig gråta. De har bett mig ta en ridtur. För att orka lite till. För att bli en bättre mamma. Bättre lärare. Bättre människa. Som orkar lite till. En dag i taget. De har förstått att jag är en människa. Med känslor - om än utanpå ibland. De har förstått att jag behöver ta hand om mig själv - för att orka ta hand om andra. För att fortsätta vara den jag är - som lär av gårdagens minnen, men som lever idag och ser fram mot morgondagen.
