Döden... Och livet...
Jag har hållt ihop idag. Till och med skrattat. Jag har lugnt förklarat för barnen vad som hände när mormor dog, vem hon var, visat bilder, plockat blommor, tröstat... Och vi har tränat - dubbla 7minitsworkout, trots höft- och fotont efter gårdagens träning - och badat. Och så lekte jag kemist. Fixade pH och klorhalt - men kemisten tänkte inte på att klor bleker... Och fläckarna på tröjan och byxorna blev ett faktum... Såklart på favoritkläderna. Och då, när vi satte oss i bilen, kom ångesten. Stegrande. Gråten. Skriken som vill ut. Paniken. Sorgen. Jag som sällan släpper ur den - klarade inte att hålla kvar den. Att fira denna dagen känns så fel - det är min värsta dag. Jag vill inte förstöra den för Tova. Jag vill vara glad. Men det slutade med att hela familjen grät i bilen. Jag bad Anders stanna vid vattentornet som ekar. Vi skrek. Vi grät. Vi skrattade. Vi kramades. Och vi åkte till Tova. Rödgråtna. Men utan panik i bröstet. Vi firade. Vi fick god mat. Vi hade en trevlig kväll. Glädje och sorg går hand i hand...
30/6; torsdag
En promenad och hundlek med Sjödahl. En promenad och plockade blommor för att sätta på graven. Vi pratade om mormor - det är så mycket inte barnen vet. Hon hade älskat deras buketter. Hon brukade ve mig att plocka blommor - till mina protester. När vi satt vid graven grät Sigge...
Ikväll firar vi Tova - liv och död går hand i hand...
29/6; onsdag
En långsam dag. Som avslutades med träning - det var kul! Största risken var sniglarna som gjorde asfalten hal...
Och ett bubbelbad med barnen - Anders kom hem efter en stund efter sin golfrunda. Barnen frågade om mormor. Imorgon är det 10 år sedan hon dog. Imorgon för tio år sedan hände det värsta som hänt mig... Men det har redan hänt - det är min tröst.
Igår var vi ute hos Marianne. Fikade och badade.
26/6; söndag
Ännu en midsommar med extra allt. Sol. Sill. Grill. Vänner. Dans. Brännboll. Fotboll. Pållar. Fest i dänningelanda. Ett dygn på ekö. Vattenskidor. Snaps. Vin. Kransar. Golf. Löprunda. Traktor. Tårta. Brygghäng. Jordgubbar. Bubbel. Allt i en härlig blandning.
21/6; tisdag
Sommarlov.
Semester.
Semester.
En lång promenad med myggan innan simhallen med fem barn. Hur tänkte jag då? Jodå. Helt rätt. Gick alldeles utmärkt! Och jag hade sällskap av kollegan med två barn.
Elektrikern har varit här idag. Och vi har fyllt badet med vatten. Ikväll bygger Anders, pappar, Gunnar och klara. 
Semester.
Men imorgon åker jag infochef jobbar en stund. Bara för att få känna hur skönt det är att vara ledig!
20/6; måndag
Jag går runt och städar lite. Dammsuger. Plockar. Tvättar. Och då slår det mig att årsdagen närmar sig. Det finns ett före och ett efter. Före trodde jag att jag visste vad sorg var... Jag hade förlorat älskade djur. Jag hade fått missfall. Jag hade blivit sviken. Efter visste jag att jag inte hade vetat... Jag blir aldrig mer den jag var före...
Det går flera veckor...ibland månader...utan känslan. Sen kommer den klarare än någonsin. Som om det var igår hon fanns här. Frisk...glad. Doften av Extrastarka halstabletter. Fettet i stekpannan. P4. Äppelkakan. Känslan av att jag behöver min mamma. Att jag vill vara liten. Krypa in i famnen. Krama henne. Se mina barn krama henne.
Ännu en sommar närmar sig. Det var då hon lämnade oss. Precis när sommaren hade börjat. När hon äntligen fick komma till sitt älskade Ekö igen... Mamma, du fattas oss. En sommar till...utan dig. Du kommer missa Klara födelsedagskalas. Precis som du har gjort i 10 år nu. Du skulle fyllt 70 i år. Du kommer missa ditt eget kalas - precis som du missade ditt 60årskalas... Och Maltes födelsedag - som kom att bli på din födelsedag... Du missar allt. Du missar den falska sången och alla kramar...igen. Något blev fel. Du skulle vara här.
Tio år. Det känns som igår. Ändå känns det som en evighet sedan jag hörde din röst. Jag saknar den. Jag saknar att lyfta luren och höra "Hej, det är mamma". Det saknar jag. Och känslan av att "Vad vill du nu då? Vi pratade ju för en timme sedan!" Jag saknar känslan av att reta mig på dig. Jag saknar de dåliga stunderna. De där stunderna då jag kände att jag inte orkade med ditt tjat. Jag saknar...att vara trött på dig. För nu hade det varit en lycka...att få vara trött på dig. Tio år. Det är lång tid. Det är hela Linus liv. Du har missat allt. Du har aldrig träffat Sigge. Du fick aldrig se Klara växa upp till den underbara tjej hon är... Varje andetag...har du missat. Och det gör obeskrivligt ont. De viktigaste i mitt liv missade varandra...vi snubblade alla på mållinjen.
Jag har kommit till en punkt nu när jag kan välja. Jag kan välja att släppa fram allt det jobbiga och då tar det över hela min existens. Inget annat spelar någon roll och jag bryter ihop totalt. I de stunderna får jag ingen luft. Jag kan inte andas. Mamma fattas mig och det gör fortfarande exakt lika ont. Även fysiskt. Som kramp i bröstet och kramp i halsen... Som om kroppen håller fast vid allt det onda och vägrar släppa fram det...för att jag inte är stark nog än. Snart tio år och exakt samma förtvivlade känsla av att "något blev fel!" Mamma skulle inte dö. Hon skulle vara här...med oss. Men jag känner i vissa stunder att jag faktiskt kan säga nej. Jag kan stoppa de där känslorna genom att göra något annat. Stänga av. Ignorera. Och det är så förbannat skönt. Det är tiden som gett mig den förmågan. Jag måste det, jag kan inte låta det ta över. Att det blir enklare med tiden är både en lögn och inte. Det gör exakt lika ont. Saknaden är exakt lika stor. Men det kommer mer sällan och jag har lärt mig att stänga av. Jag måste fokusera på att jag är mamma. Jag vill ge mina barn alla de där härliga minnena och sakerna att sakna när jag en dag dör. Jag vill att de ska minnas mig och skratta åt konstiga saker jag gjort eller sagt.
Jag får luta mig tillbaka och tänka som jag har gjort så många gånger nu - "det värsta har redan hänt". Det hjälpte mig att ta mig igenom begravningen, hennes 60årsdag, jular, födelsedagar, högtider... Det kommer nya andetag. Röda ögon igen. Det svider. Det är fel. Men det går...
Det går flera veckor...ibland månader...utan känslan. Sen kommer den klarare än någonsin. Som om det var igår hon fanns här. Frisk...glad. Doften av Extrastarka halstabletter. Fettet i stekpannan. P4. Äppelkakan. Känslan av att jag behöver min mamma. Att jag vill vara liten. Krypa in i famnen. Krama henne. Se mina barn krama henne.
Ännu en sommar närmar sig. Det var då hon lämnade oss. Precis när sommaren hade börjat. När hon äntligen fick komma till sitt älskade Ekö igen... Mamma, du fattas oss. En sommar till...utan dig. Du kommer missa Klara födelsedagskalas. Precis som du har gjort i 10 år nu. Du skulle fyllt 70 i år. Du kommer missa ditt eget kalas - precis som du missade ditt 60årskalas... Och Maltes födelsedag - som kom att bli på din födelsedag... Du missar allt. Du missar den falska sången och alla kramar...igen. Något blev fel. Du skulle vara här.
Tio år. Det känns som igår. Ändå känns det som en evighet sedan jag hörde din röst. Jag saknar den. Jag saknar att lyfta luren och höra "Hej, det är mamma". Det saknar jag. Och känslan av att "Vad vill du nu då? Vi pratade ju för en timme sedan!" Jag saknar känslan av att reta mig på dig. Jag saknar de dåliga stunderna. De där stunderna då jag kände att jag inte orkade med ditt tjat. Jag saknar...att vara trött på dig. För nu hade det varit en lycka...att få vara trött på dig. Tio år. Det är lång tid. Det är hela Linus liv. Du har missat allt. Du har aldrig träffat Sigge. Du fick aldrig se Klara växa upp till den underbara tjej hon är... Varje andetag...har du missat. Och det gör obeskrivligt ont. De viktigaste i mitt liv missade varandra...vi snubblade alla på mållinjen.
Jag har kommit till en punkt nu när jag kan välja. Jag kan välja att släppa fram allt det jobbiga och då tar det över hela min existens. Inget annat spelar någon roll och jag bryter ihop totalt. I de stunderna får jag ingen luft. Jag kan inte andas. Mamma fattas mig och det gör fortfarande exakt lika ont. Även fysiskt. Som kramp i bröstet och kramp i halsen... Som om kroppen håller fast vid allt det onda och vägrar släppa fram det...för att jag inte är stark nog än. Snart tio år och exakt samma förtvivlade känsla av att "något blev fel!" Mamma skulle inte dö. Hon skulle vara här...med oss. Men jag känner i vissa stunder att jag faktiskt kan säga nej. Jag kan stoppa de där känslorna genom att göra något annat. Stänga av. Ignorera. Och det är så förbannat skönt. Det är tiden som gett mig den förmågan. Jag måste det, jag kan inte låta det ta över. Att det blir enklare med tiden är både en lögn och inte. Det gör exakt lika ont. Saknaden är exakt lika stor. Men det kommer mer sällan och jag har lärt mig att stänga av. Jag måste fokusera på att jag är mamma. Jag vill ge mina barn alla de där härliga minnena och sakerna att sakna när jag en dag dör. Jag vill att de ska minnas mig och skratta åt konstiga saker jag gjort eller sagt.
Jag får luta mig tillbaka och tänka som jag har gjort så många gånger nu - "det värsta har redan hänt". Det hjälpte mig att ta mig igenom begravningen, hennes 60årsdag, jular, födelsedagar, högtider... Det kommer nya andetag. Röda ögon igen. Det svider. Det är fel. Men det går...
19/6; söndag
Dressyrtävling för Kim och tindra. 
Städning på badplatsen.
Bygge av uteplats. Ovärderlig hjälp av farmor och farfar.
Fotbollsmatch för klara. Referat av tränaren: "Match mot Älmhult visade sig bli revanchen som uteblev. Vi gör en betydligt bättre match än i våras men deras raka spel på aggressiva (en tokaggressiv) forwards passar oss riktigt illa. En madrömsstart med baklänges mål första minuten och även ett tidigt 0-2 underläge. Vi jobbade ändå in oss i matchen och höjde oss i andra halvlek. Tre mål framåt är bra men det trillar in lite för många bakåt. Kontringar med otagbara långskott var melodin för dagen. ÄIF gjorde tyvärr fler än oss men Lova och Saga lossade stora kanonen en gång var, Saga dessutom med "fel" fot. Vi hade kontakt när Alma framspelad av Johanna satte 2-3 målet. Det lutade åt kvittering också men ett par snabba misstag renderade i 3-5 och ridå ner. Sista målet kom sen på övertid. Som sagt trots allt en bättre match än senast vi mötte dom och roligt att se att vi har ett bredare register än motståndarna som vi kommer att ha nytta av i framtiden. Passar bra att ta sommarledigt nu och öva på speldjup inför hösten."
Städning på badplatsen.
Bygge av uteplats. Ovärderlig hjälp av farmor och farfar.
Fotbollsmatch för klara. Referat av tränaren: "Match mot Älmhult visade sig bli revanchen som uteblev. Vi gör en betydligt bättre match än i våras men deras raka spel på aggressiva (en tokaggressiv) forwards passar oss riktigt illa. En madrömsstart med baklänges mål första minuten och även ett tidigt 0-2 underläge. Vi jobbade ändå in oss i matchen och höjde oss i andra halvlek. Tre mål framåt är bra men det trillar in lite för många bakåt. Kontringar med otagbara långskott var melodin för dagen. ÄIF gjorde tyvärr fler än oss men Lova och Saga lossade stora kanonen en gång var, Saga dessutom med "fel" fot. Vi hade kontakt när Alma framspelad av Johanna satte 2-3 målet. Det lutade åt kvittering också men ett par snabba misstag renderade i 3-5 och ridå ner. Sista målet kom sen på övertid. Som sagt trots allt en bättre match än senast vi mötte dom och roligt att se att vi har ett bredare register än motståndarna som vi kommer att ha nytta av i framtiden. Passar bra att ta sommarledigt nu och öva på speldjup inför hösten."
Kalajs för Sigge. Ridtur för mig. 
Golfrunda för Anders. Promenader.
Tur det är semester och sovmorgon för mig imorgon!
Golfrunda för Anders. Promenader.
Tur det är semester och sovmorgon för mig imorgon!
Lycka är...
... Välkända öron framför sig på kända vägar under sommarkvällens sista timmar med regntunga moln ovanför de två själarna som förenas. En häst - en ryttare. De känner varandra väl. Varje steg. Följs åt. I fullständig harmoni. Andetag. Ackompanjerade av fågelkvitter. Frid. 
16/6; torsdag
Igår besökte vi Sune! 
Och såklart Brossan Tage! Jordgubbsfika och lek.
Och såklart Brossan Tage! Jordgubbsfika och lek.
Idag var det ortopedbesök för Sigge. Gaglion. Inget att göra - om det inte behövs punkteras i framtiden.
Och så den dagliga fotbollsskolan för de stora barnen. Sigge spelar fotboll hemma. I ösregn. 
jag har städat kylskåpet. En vinflaskan som hade läckt blev droppen... Kanske åker vi till fotbollsskolan om en stund och kikar lite. Tills dess - ännu mera kaffe. 14/6; tisdag
Idag stod städning på jobbschemat. Vi diskade, plockade undan, avslutade. Reflekterade. Loggade ut. 
På min runda med myggan gick jag och tänkte på att jag har blivit bättre på att koppla bort jobbet. Jag funderade över om jag har blivit luttrad? Oengagerad? Eller gör jag det aldrig - det finns där, någonstans. I boken jag läser, i artikeln, i filmen, i mötet... Det är en del av mig. Integrerad till den grad att jag inte riktigt vet vad som var Lisa innan jag blev lärare. Men jag är så mycket mer än lärare. Mamma. Fru. Ryttare. Stalledräng. Matte. Hushållerska. Bloggersa. Städerska. Parkarbetare... Det finns så mycket som får mig att koppla av... Så mycket som gör mig glad. Så mycket som får mig att må bra. Som får mig mer i balans. Så mycket som gör mig till Lisa.
10/6; fredag
Den blomstertid nu kommer...
Vad luktar mer somrigt än blöt asfalt?
Inte en enda bild på mina examensfina barn. Klara kom hem med strålande betyg - och jag tänker på alla dem som inte gör det... Alla ser inte fram mot sommarlovet... För en del kommer sommarlovet som en befrielse - för andra är det en vånda....
Sommarlov.
Vad luktar mer somrigt än blöt asfalt?
Inte en enda bild på mina examensfina barn. Klara kom hem med strålande betyg - och jag tänker på alla dem som inte gör det... Alla ser inte fram mot sommarlovet... För en del kommer sommarlovet som en befrielse - för andra är det en vånda....
Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Inte alltid en fest - inte alltid en dans på rosor... Ikväll blir det ingen personalfest för mig. Ingen fest, ingen dans...
Igår var det den sedvanliga revyn för niorna. 
8/6; onsdag
När jag kom till core-träningen hade jag siktet i ställt på morotskakan som klara hade bakat och som väntade hemma. Tjuvlarmet gick när vi gick in i salen. Securitas kom efter 50 minuter när 30 damer låg och juckade på golvet.
Nu sitter jag i soffan, tittar på biggest losers och äter morotskaka. 
Anders tyckte att myggan behövde en promenad och åkte till golfbanan med henne. 7/6; tisdag
Vaknar med en finne på läppen. Det såg ut som om jag hade fläskläpp... Jag kokar över sigges gröt - det blir kladdigt.
Och en - eller två - sura söner... En kommer på precis när de ska gå att han vill ha shorts istället för långbyxor... Det är ju bara att hämta... Han hade inte hittat gympapåsen heller... Och glömt läxan... Irritation i lägret. Höjda röster. Trista ord.
Lämnar på dagis och möter en annan mamma på parkeringen som direkt frågar om jag oxå hade haft en trist morgon - om jag oxå hade nedräkning i antal morgnar till sommarlovet...
Det syntes så väl.
Jag hade tagit över någon annans konflikt. Jag får inte det. Ska inte lägga mig i. Ska hålla rösten låg. Le. Hålla mig lugn.
Vad har ni gjort på jobbet? Jag har väglett vid testning av olika tvålar, varav en som eleverna själva hade gjort. Testning av olika kondomer. De fick jämföra tre märken enligt tre valfria kriterier. 
Och dissikerat sill med två klasser. Återigen visar jag större tålamod och mer pedagogisk känslan på jobbet än hemma. Vad har ni gjort när ni kom hem?
Jag har hjälpt Linus med läxan. 
Jag har lagat mat. Ris och kassler. Dammsugit. Gett blommorna vatten. Sorterat in en massa tvätt. Kört Linus till fotbollen. Tömt diskmaskinen. Och fyllt den igen. Och lagt in en maskin tvätt... Och än är inte dagen riktigt slut...4/6; lördag
Anders har spelat golf. Vi andra har varit hemma. 
Känslan att krypa ner i rena, manglade lakan (tack farmor).
Känslan att krypa ner i rena, manglade lakan (tack farmor).
3/6; fredag
Eftermiddagen i bilder. 
Han satt och fiskade...
...på björkudden - en av Linus kompisar föräldrar berättade ikväll och vi tog bilen och hämtade honom...
2/6; torsdag
Mammahjärtat blöder. När jag ser tårarna. Som rullar på den tappre sonen. Sonen som inte så ofta är med om roliga händelser med sina kompisar. Idag skulle han få sova över hos en lärare - på hennes gård. Med hela klassen. Men han är sjuk - även om han är piggare idag. Han är besviken. Jag vill göra annorlunda. Jag vill hjälpa honom. Vill göra allt bra. Men de rätta orden finns inte. Inget kan bli annorlunda. Inte idag. Och det gör ont. I mig. Och i sonen. Mina tårar rinner - trots att det inte är synd om mig...
Har jag förresten berättar att grålle inte har varit hemma sedan han "kom hem", efter ett par dagar hemma gick han igen... Jag ropar sporadiskt. Vill så gärna se den fina grå katten igen...
1/6; onsdag
Jag vabbar. Alla tre barnen är sjuka. Det var i te så här mina sista lektioner skulle bli den här terminen. Men det blir sällan som man har tänkt sig. Tanken var att dissikera sill, fixa de sista proven, testa tvålarna som eleverna hade gjort, testa ett nytt digitalt matteläromedel.... Prata med eleverna. Betygstider. Bedömningstider.
Jag var på samtal med Linus i måndags. Vi pratade om resultaten på de nationella proven i matte och svenska. Lättheter - men framför allt svårigheter. Vad händer nu? Vilket stöd kommer han att få? Vilken hjälp har han rätt till? Vilka anpassningar kommer att ske?
Jag var på samtal med Linus i måndags. Vi pratade om resultaten på de nationella proven i matte och svenska. Lättheter - men framför allt svårigheter. Vad händer nu? Vilket stöd kommer han att få? Vilken hjälp har han rätt till? Vilka anpassningar kommer att ske?
Alla elever ska få undervisning och stöd efter sina förutsättningar och behov. Mycket av lärarens arbetstid ägnas åt att genomföra nationella prov och till att sammanställa och analysera samtliga resultat - på individnivå, på lokal och nationell nivå. Kan detta påverka eleverna som är i verkligt behov av stöd? De får mindre tid till lärande än annars. Samtidigt ger det lärarna och speciallärarna viktig information. En kartläggning. Det är tillfällen då skolan tar reda på vad eleverna kan i ämnet. Provsituationen är också en arena där provets likvärdighet ställs mot elevens likvärdighet. Ger proven rättvisa? Eleverna har aldrig tidigare haft prov. Det är svårt att klara uppgifter och att förstå instruktioner när de får inte den hjälp de är vana vid. Elever kan bli förvånade när de inte får den hjälp de är vana vid. Men om en lärare hjälper en elev för mycket så kan inte provet visa vilken kvalitet undervisningen haft. Intentionen med införandet av de nationella proven var att upptäcka elevers svårighet så de inte hamnade efter. Proven infördes alltså i stor utsträckning för den elevgrupp som riskerar få svårigheter. Fast visste vi inte detta tidigare? Och om elever ska få undervisning och stöd efter sina behov och förutsättningar och om proven inte fungerar bra för elever med olika typer av behov - så sätts värdeorden på prov? Jag var ändå stolt över Linus. Jag hade ingen klump i magen. Jag är övertygad om att han, precis som de flesta barn, gör så gott han kan. Hur långt det räcker - det får tiden utvisa.
Vi sätter inte betyg på elever. Vi sätter betyg på deras prestationer i förhållande till kunskapskraven vid tiden för betygsättning. Eleven får inte ett betyg. "Eleven får ett betygsdokument med betyg som visar kunskapsnivån i flera ämnen/kurser i förhållande till kunskapskraven just nu. Hur vi återkopplar är viktigt och det där med "sätta betyg på elever" är tyvärr ganska automatiserat. Menar vi allvar med growth mindset och formativ bedömning och allt det som står i styrdokumenten så bestämmer vi oss idag för att aldrig mer säga det onämnbara utan hädanefter alltid: betyget visar hur dina kunskaper/förmågor stämmer med kunskapskraven just nu. Jag har vägt samman dina kunskaper/förmågor och kommit fram till att de motsvarar kunskapskravet X eftersom...I ditt betygsdokument står ett X bredvid "engelska" eftersom...Tänk vad mycket lättare det blir att samarbeta nästa år för att höja det där betyget som står i betygsdokumentet! Jag vill aldrig mer höra en elev säga "Jag är en typisk C-elev"." Dessa kloka och tänkvärda ord skrev specialpedagogen Helena Wallberg igår på facebook.
Eleverna - våra och era barn - ska gå hela ur... Det tjänar vi alla på. 
