flisas

Äter en äggmacka och dricker kaffe. Ser tvätthögen som ska sorteras. Ett golv som ska dammsugas. En hund som ska rastas. Och på bordet ligger Linus omdöme - idag är det utvecklingssamtal. Vad menas med "riskerar att ej nå målen"? Vad gör man för att anpssa? Vad gör man för att han ska lyckas? Vad menas med "når målen med tvekan"?Vad är det för undersökningar som har gjort i biologi? Och hur många gånger har de fått öva på att göra undersökningar? Vilka åtgärder har satts in? Och är det rätt åtgärder? För vem? Vilka kompensatoriska hjälpmedel används? Vilken kunskap finns i skolan om kompensatoriska hjälpmedel? Har skolan varit i kontakt med spsm som vi talade om vid förra mötet? Det klistras in texter från NO-böcker, matte och engelska vid läxa - det ska läsas en massa och skrivas på små rader? När får ipaden användas? Finns det alternativa sätt att nå kunskapen? Kan man begränsa stoffet? Det handlar många gånger om kompensation för ojämlika förutsättningar - att göra olika. Att begränsa. Att man kan visa kunskaper på flera sätt. På vilket sätt är det ur samhälleligt perspektiv viktigt att alla gör likadant oavsett funktionsförmåga? De kommer inte att göra likadant under resten av livet heller, men de kommer alla att bidra och leva på de sätt som fungerar bäst för just dem – precis som du och jag gör.
Och ikväll har Klara fotbollsmatch. Och Anders innebandymatch.

Jobbar till 17. Inser att vi inte har hunnit handla. Helgen har varit späckad med innebandy, hockey, fotboll, ridturer. Läxläsning. Jag kör hemåt. Hämtar Sigge. Går ut med Myggan - innan det blir mörkt. Anders handlar. Vi äter tillsammans. Och så är det innebandymatch ikväll. Vipers spelar kvartsfinal. Anders och Klara ska dit - killarna hade nog gärna velat... Men det är skola imorgon. Och så kommer kommer känslan av att Linus behöver träna lite inför matteprovet på fredag. Återigen blev det jag. Linus. Och läxan. Vi har gjort det i helgen. Men är det prov - behöver man öva lite varje dag. Vad gör de i skolan? Känslan av hopplöshet. Känslan av frustration. Känslan av otillräcklighet. Hittar bra spel på paddan. Klockan. Datum. Multiplikation. Det går framåt. Jag känner att Om Man Gör Rätt saker - Om Man Ger rätt hjälp, så går det... Det behövs ganska lite. Jag lägger Sigge. En stunds vila. Lugn. Vi vill så mycket. Jag gillar vårt aktiva liv. Och jag älskar det - oftast. Att vi får ihop det. Att vi hinner det vi vill. Bara vi vill. Men ibland - blir det Lite mycket på Lite för kort tid... Ibland kommer känslan av att någon, eller något, kommer i kläm. Då behöver man andas. Ta en sak i taget. Bryta ihop - lite. Och komma igen. Och påminna sig om vad som är viktigt.

För ett par veckor sedan - när jag stod i slalombacken - ringde smålandsposten. De undrade om jag ville vara med i en intervju inför min fyrtioårsdag... Jag började gapskratta. Och sa "nej tack". Och undrade i mitt stilla sinne vad jag skulle sagt. Vad jag skulle berättat. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem tror jag att jag är? Hur upplever andra mig?
Skulle jag berättat om min barndom - vad minns jag? Om de oändliga somrarna med mamma på Ekö, om pappa som jobbade jämt - utom på julafton, och då städade han garaget... Om hur älskad jag alltid har känt mig? Om Anders, som kom in i mitt liv som sjuttonåring - och som troget har funnits vid min sida sedan dess. Som har gett mig det största av allt - små frön, till vackra barn. Om djuren som har funnits i mitt liv. Skulle jag berättat om de otaliga timmarna i skogen, och på apellplaner runt om i Sverige. Hur stolt jag var när jag lyckades få över 600p med Stimma, eller det perfekta loppet med Hiho, Boogie eller Tjipp på agilitybanan? Det perfekta sökslaget med Kenzo. Eller om alla timmar som jag har lagt på olika hästryggar? Skulle jag berättat att jag älskar att gå barfota på rena golv, sätta på musik högt och sjunga med? Skulle jag berättat om hur jag är som mamma - att jag älskar det, men ibland skriker för högt? Skulle jag berättat om mitt oerhört effektiva sinne? Hur sjuk min hjärna kan vara i jakten på effektivitet? Skulle jag berättat om min ibland trasig kropp - om alla ben jag har brutit och alla leder jag har opererat? Skulle jag berättat om mig som lärare? Hur viktigt jag tycker det är med att se alla elever - att bemöta olikheter för jämlikheten. Skulle jag pratat om vikten av att tro - att alla gör så gott de kan. Att alla vill göra rätt. Skulle jag berättat om hur jag tycker att skolan borde förändras? Skulle jag pratat om hur jag skulle vilja att världen ser ut? Skulle jag berättat om vad som är en Lisa för min själ? Skulle jag pratat om sorgen efter mamma? Hur mycket jag saknar henne - varje dag. Hur det har format mig - och skapat en annan jag, med fler gråa hår, djupare fåror och fler rynkor... Skulle jag berätta om tron på livet - och oändlighetens vara. Om atomerna som går i kretslopp. Skulle jag berättat om alla mina vänner - som är en del av mig, som gör mig till den jag är? Skulle jag berättat om tacksamheten och ödmjukheten jag känner för att få vara en del av sammanhanget? En liten del - i en stor värld...
Nä, vem skulle velat läsa om det. Jag är ju bara Lisa. med fel och brister, toppar och dalar - i det lilla och det Stora. 39 eller 40... det spelar ju ingen roll... En dag - mer eller mindre...

Människor vill ha svar. Människor vill veta varför. För att förstå. De flesta människor som tittar på en massa träd - ser en skog. En del ser bara - en massa träd. Träden blir aldrig en skog De flesta människor samlar information för att få en helhet - ett sammanhang. De flesta som ser rynkade ögonbryn tillsammans med höjd röst - ser en arg person. Ett leende och avslappnat ansikte betyder för de flesta att personen är glad. Om man inte kan sätta ihop information på detta sätt, blir omvärlden fragmentarisk, osammanhängande och mycket svår att förstå. För de flesta personer som ser pusselbitar - lyckas vända och vrida dem för att få ihop en helhet - ett helt pussel. "För personer med svag central koherens är det svårt att se hur händelseförlopp hänger samman och hur olika händelser påverkar varandra. Det innebär att de har svårt att dra slutsatser från tidigare erfarenheter. De blir därför ofta tvungna att analysera problem med utgångspunkt i de detaljer som finns tillgängliga, men utan att kunna se sambandet mellan dem. Det här skapar lätt stor förvirring och osäkerhet. Om man försöker hjälpa personen i situationen, kan personen komma ett steg framåt. Men det innebär också att situationen förändras och att ny förvirring och nya frågor uppstår. Det är lite grann som när en treåring frågar ”varför?”. Varje svar leder till nya frågor, eller i alla fall ett nytt ”varför?”. Inget svar sluter varför-cirkeln och barnet fortsätter söka förståelse.
För att hjälpa en person med svag central koherens är det viktigt att fokusera på struktur. Eftersom personen själv har svårt att skapa sammanhang kan vi hjälpa till med att skapa ramar som gör att världen blir begriplig. Strukturen ger överblick i det som pågår just nu och det som händer härnäst. Det är viktigt att sluta varför-cirkeln eftersom ny information riskerar att leda till ny förvirring och fler frågor. ..."
En del människor drar slutsatser från det som de kan se - de går på magkänslan - snarare än att grunda slutsatser på vetenskapliga eller logiska argument. De frågar inte varför. "Deras bristande förståelse för sammanhang gör att de kan ha svårt att förhålla sig till logik och statistik. För vissa blir det extremt hotfullt att lyssna på argument som motsäger deras uppfattning om hur saker och ting förhåller sig. Det skulle nämligen innebära ett hot mot deras världsbild och skaka den trygghet som förutsägbarhet ger. Istället lyssnar de till information som bekräftar deras världsbild och skyddar dem från kaos."
Har man en svag central koherens kan det vara svårt att uppfatta och sortera i den stora mängd information som vi ständigt omger oss med. En grundregel när man kommunicerar med barn som har AST kan sammanfattas i uttrycket ”Säg vad du menar och mena vad du säger”. Allt för mycket rundprat och diskussioner skapar oftast mer förvirring.
Vi människor vill ha svar på varför människor frågar varför... Vi människor vill förstå, oftast. Vi vill göra rätt. Vi vill bemöta rätt. Men ibland är det svårt. Ibland ifrågasätter vi varför människor frågar varför - på till synes självklara frågor... Ibland tryter vårt tålamod - ibland vill vi inte besvara samma fråga igen. Ibland vill man inte förstå - att vi bara är olika... Det är mycket vi inte förstår. Det är många frågor att ställa - för några finns det fler...
Källor: https://pedagogisktkapital.se/2017/02/26/varfor-darfor/
http://habilitering.se/autismforum/om-diagnoser/teorier-om-annorlunda-tankande/central-koherens
http://www.autism.se/RFA/uploads/dalarna/aspergers-syndrom-i-grundskola-och-gymnasium.pdf