Bilder från året
Sm-silver:
Trysil:
Midsommar:
Utflykt:
Prag:
Sommar:
Cykelsemester:
Torkö:
Tävling:
Dagens wefi:
Nyårsafton
2019. Snart 2020. Summering. Av året. av decenniet. Av 2000-talet. Det är lättare med ett längre perspektiv. På tjugo år har det hänt så mycket. Jag har blivit färdig lärare. Vi flyttade till Halmstad och hem igen. Vi fick barn - tre barn. Hundar har
bytts ut. Vi har gift oss. Vänner har kommit, vår familj har utökats till en "grande familia" - en familj där allt är enkelt och man får vara som man är. Och några få har försvunnit - inte från hjärtat och själen... Mamma har dött. Och jag avslutade 2000-talets
första decennier trasig. Och kom ur det andra mer hel. Men för alltid förändrad.
Jag har lärt mig dricka kaffe istället för te. Och nu väljer jag hellre bubbel eller rött vin istället för vitt eller cider. Jag har skapat nya vanor - såsom att alltid avsluta min tandborstning med tandtråd. Och jag tränar mer hästar än hundar. Jag har
letat och famlat efter pusselbitar - och försökt fila några i kanten för att de ska passa in.
Det har varit ett årtionde när vi mer har tittat neråt än uppåt. Låt nästa bli ett då vi ser mer framåt, och åt sidorna. Ett årtionde när vänlighet blir det viktigaste ordet. Låt oss följa Kents mantra "var lite snällare än du måste". Det politiska budskapet har mest handlat om att splittra oss och få oss att komma längre ifrån varandra - nu betyder vänskap mer än någonsin. Låt oss lyssna på varandra - tala vänligt till varandra och omfamna varje möjlighet till att skratta med varandra! Låt viet bli viktigare än jaget. Låt egoismen handla om det egna ansvaret för ens egna liv men också för våra medmänniskor. Att stå upp för varandra. Att finnas för varandra. Tillsammans. Låt oss sluta slipa på fasaden - bygg från grunden.
Året har bjudit på minnen att leva av. InnebandySM - silver för småland. En Pragresa. En skidresa och en cykelsemester med Grande familia. Fester med goda vänner - fyrtioårsfester, midsommar, skaldjurskväll, spontanmiddagar. En comeback för Blyte och mig - visserligen fem mil, men vad gör det? Det har också varit ett år då en del pusselbitar föll på plats. En knäoperation. En ondare rygg - igen. Pappa som fick cancer - men som också fick positiva besked.
Nu ser jag fram mot ett avslut på 2019 med goda vänner och god mat. Och sedan blickar vi fram mot 2020 med Blytes livsfilosofi - det var så tydligt idag på årets sista dag - framåt. Livsglädje. Kärlek. Tillit. Tillsammans - två blir vi. (Vi gick på vår runda, som så många gånger förut, på en bråkdel av en sekund stelnar han till, blåser upp sig till drake, hans hjärta känns genom stövlen, byxan, kjolen... han blir en drake - beredd att slåss eller fly... Det var en vattenpöl som låg framför oss. Jag hoppar av och han slappnar av. Följer mig som en hund. Trygg. Vi gör det tillsammans. Vi går framåt. Vi tar oss igenom och förbi det som vi inte trodde att vi skulle klara.) Bring it on. 2020. Here we come.
Det har varit ett årtionde när vi mer har tittat neråt än uppåt. Låt nästa bli ett då vi ser mer framåt, och åt sidorna. Ett årtionde när vänlighet blir det viktigaste ordet. Låt oss följa Kents mantra "var lite snällare än du måste". Det politiska budskapet har mest handlat om att splittra oss och få oss att komma längre ifrån varandra - nu betyder vänskap mer än någonsin. Låt oss lyssna på varandra - tala vänligt till varandra och omfamna varje möjlighet till att skratta med varandra! Låt viet bli viktigare än jaget. Låt egoismen handla om det egna ansvaret för ens egna liv men också för våra medmänniskor. Att stå upp för varandra. Att finnas för varandra. Tillsammans. Låt oss sluta slipa på fasaden - bygg från grunden.
Året har bjudit på minnen att leva av. InnebandySM - silver för småland. En Pragresa. En skidresa och en cykelsemester med Grande familia. Fester med goda vänner - fyrtioårsfester, midsommar, skaldjurskväll, spontanmiddagar. En comeback för Blyte och mig - visserligen fem mil, men vad gör det? Det har också varit ett år då en del pusselbitar föll på plats. En knäoperation. En ondare rygg - igen. Pappa som fick cancer - men som också fick positiva besked.
Nu ser jag fram mot ett avslut på 2019 med goda vänner och god mat. Och sedan blickar vi fram mot 2020 med Blytes livsfilosofi - det var så tydligt idag på årets sista dag - framåt. Livsglädje. Kärlek. Tillit. Tillsammans - två blir vi. (Vi gick på vår runda, som så många gånger förut, på en bråkdel av en sekund stelnar han till, blåser upp sig till drake, hans hjärta känns genom stövlen, byxan, kjolen... han blir en drake - beredd att slåss eller fly... Det var en vattenpöl som låg framför oss. Jag hoppar av och han slappnar av. Följer mig som en hund. Trygg. Vi gör det tillsammans. Vi går framåt. Vi tar oss igenom och förbi det som vi inte trodde att vi skulle klara.) Bring it on. 2020. Here we come.
Näst sista dagen 2019; måndag
Dagarna går. Fylls. Med innebandycup, innebandyträning, fotbollscup, hockey irl
och på tv, promenader, bokläsning(!), ridturer...
Kropp och själ får vila.
En god jul...
Promenad. Mat. Kortspel. Monopol. Julklappsspel. Kalle. Julklappar. Nöjda barn. Bubbel. God jul! En riktigt god jul.
Julafton
Julafton - lika overkligt idag som alla andra år.
Barn som smyger upp från sina sängar förväntansfulla över vad dagen kommer bära med sig. Spänningen är på topp. Men i mammamagen finns oron - över besvikelser.
En julafton! Så lik, men ändå så olik. Men strukturen. Stommen. Känslan är i princip samma för varje barn som firar jul. Alla laddar upp. Julen ska bli perfekt. Har du tänkt på allt?
Klockan tre väntar alla på Kalle. Trots att man har sett det förrut. På bordet finns julgodis. Julmaten har inmundigats. Allla sitter samlade ihoptryckta. Tomten är strax på ingång. Granen lyser upp mörkret. Likvärdighet och struktur.
Julen är liknande hos de flesta. Men vi kan twista granen på vårt eget sätt. I vår finns enhörningar, tennisbollar, hockeypuckar och kulor i olika kulörter. En gran som alla andra år. Men genom åren har den sett olika ut. Granen är minsta
gemensamma nämnaren.
Det är så lätt att i strävan efter att allt ska bli så perfekt som möjligt så glömmer vi kärnan. Julen - gemenskapen. Helheten. Allt behöver inte finnas. Allt är inte viktigt. Helheten är viktig.
Linus och jag tog en promenad på morgonen med hunden. Anders fixade ett par klappar. Sigge spelar och klara är hos en kompis. Linus tar ett bad. Och så ringer pappa.
Tårarna rinner okontrollerat när vi lägger på. Jag saknar mamma. Jag saknar hennes engagemang. Hon älskade julen - och att köpa julklappar - och att få julklappar! Jag saknar oss. Jag saknar gemenskapen. Men idag ska jag se helheten. Jag torkar
tårarna efter en en stunds fulgråt. Jag vänjer mig aldrig...
Dan före dan
Igår hade jag en önskan - att vädret skulle överraska mig. Det har varit så förutsägbart. Så grått. Inte ens Fifty Shades of Grey utan
en och endast en nyans.
Idag - på ridturen - visade sig solen! Det är stort. Och undelbart.
22/12; söndag
Nu är vi hemkomna från Stockholm - och halva julfirandet. Monopol. Kortspel. Julklappsspel. Bowling. Shuffleboard. Umgänge. Släkt. Kusiner från landet.
20/12; fredag
Nu har jag roat barnen en dag - nu åker vi till Stockholm för julfirande.
Jullov!
Nu finns det hopp
Låt julen komma. Nu lyser granen och änglaspelet och naglarna är målade. Jag har vilat. Och fikat. Och varit i stallet en stund. Och målat naglarna. Ryggen känns betydligt bättre. Och jag tackar mina kollegor som fick mig att lämna tidigare idag. Nu finns
det hopp.
18/12; onsdag
Idag fick jag kapitulera. Kasta in handduken. Efter att flera gånger har börjat gråta. Ryggen är väldigt dålig - och jag tvingades inse mina begränsningar och fick åka hem och vila.
När jag ligger här - helt stilla - är det ok. Att köra bil idag eller ta på en strumpa, gå på toaletten eller resa sig från en stol... - var en pina...
Jag skulle vilja rida, gå en promenad med hunden, dammsuga, måla naglarna, handla julklappar - eller i alla fall ta på mig och gå på toaletten utan tårar... Men det får bli en annan dag?
I den otåliga väntan - dricker jag kaffe, äter godis, myser med hunden och tittar på arvinge okänd.
17/12
Bruna pepparkaksgubbar, röda tomtar och vita lucior - kommer hand i hand. Med ljus och värme. I ett vinterland i höstskrud. Stormiga vindar. Änglar och demoner. Ljus och mörker. Liv och död.
Idag fick jag besked om en att en kär kollega avlidigt. Vår lilla sparvunge - strax innan besked hade jag tänkt på henne.
Vi gråter. Vi skrattar. Vi minns. Vi lever. Påminns om döden. Vi bryter ihop. Tårarna rinner. Sanningar och konsekvenser. Prioriteringar och omprioriteringar. Kärlek.
10/12; tisdag
Idag fick månen och stjärnorna(och pannlampan) vara mina ledstjärnor på kvällens stalltjänst och ridtur.
Den här årstiden är ju inte den mest charmiga för stalledrängen och ryttaren. Och något är i kläm i ryggen idag - det ilar i benet typ fem gånger i timmen, timme ut och timme in.
Och så slog det mig — att jag har köpt fyra böcker den senaste månaden trots att jag nog inte har läst fyra böcker senaste tio åren. Jag tror att det är lugnet jag vill åt. Känslan.
Anders (och klara) sitter jämte mig i soffan. Anders sms:ar med sin tränarkollega - sin andra fru. Och jag konstaterar att det var ju trots allt 24 timmar sedan de sågs. Och att om inte vi hade setts på 24 timmar så hade inte vi sms:at så mycket...
Då konstaterar klara att det beror på att vi vara har tre barn - de har ju 25...
8/12; söndag
Att vara i stallet är rena fysiklektionen. Ett ständigt kalkylerande. Mekanikens gyllene regel i praktiken. Det man förlorar i kraft vinner man i väg (och tvärt om)".
Ska jag dra ut slangen för att fylla vattnet i hagen eller bära dunkar? Vilket är jobbigast? Vilket tar längst tid? Och energiprincipen.
Energin är konstant.
Och så vädret i alla former. En förnimmelse av sommaren i svansen. Ett ihållande höstigt regn - mitt i vintern.
Myggan försöker pynta och färga världen röd på sitt sätt. Hon slog upp såret på svansen igen och snabbt blev väggarna röda. Jag fick återigen bandagera den. Med svanstippen i rött tog hon julabadet i skogen. Vi letade vit mossa - såklart menar jag fönsterlav.
Jag lagade pasta i julens färger.
Och granen.... Egentligen är det en gran som Anders hade plockat hem för att jag ville ha en liten på trappen. Den var för stor. Han fixade en mindre. Men hittade inte belysningen, och krukan välte i blåsten, så jag plockade in den istället. Inspirerad
av bilderna från den pyssligare världen. Och ljusen.... när det inte blev som det var tänkt - får det bli som det blev.
Och så är julskinkan tryggad för nästa år. Jag såg det när jag lämnade klara på farmen igår.
5/12; torsdag
Så trött.
Jag önskade mig en inomhussport istället för ridning i mörker och småregn ikväll.
Men jag åkte såklart till stallet.
"Någon" hade gjort klart nästan hela stallet. Tacksam.
Jag red.
Genom mörkret. Mot snöregnet. Inte en brall. Vi galopperade genom kvällen. Jag njöt. Sakta fyllde jag på energidepåerna.
Och så hann jag precis in på grusvägen innan den stora mjölkbilen kom.
När jag kom hem hade klara lagat mat.
Nu väntar jag bara på vinst av lakers. Just nu 2-0 efter två perioder. Det kan gå bra.
Ibland blir det bättre än förväntat. Ibland får man energi som man inte visste fanns.
Tack någon. Tack blyte. Tack klara. Tack till livet.
3/12; tisdag
Det borde vara förbjudet med ankelstrumpor på vintern.
Det är askallt - oavsett vad alla ungdomar säger!
2/12; måndag
Jag har jobbat. Suttit kvar på jobbet för att hämta Sigge på hockyn. Anders har lämnat och fortsatt till innebandyträning.
Jag går mot arenan. Jag är lite sen. Då möter jag Jesper.
Tiden hejdar sig en stund.
Det är den 2 december. Det är 6 år sedan Carolina somnade in. Det är 6 år och en dag sedan jag pratade med henne för sista gången på hennes sista fest.
Den dagen förändrades mitt liv - jag förlorade en av mina bästa vänner. Tre barn förlorade sin mamma. Jesper sin älskade. Vårt liv fortsätter. Det var inte så här det skulle bli. Men vi har ett ansvar för vårt liv.
Vi kramar om varandra. Där, mitt i vardagspusslet. Och jag känner att jag inte vill vara någonannanstans.
Jag åker hem. Mackmåndagen har aldrig känts viktigare.
Ikväll tänder jag ljus och kramar mina barn extra hårt.
1/12; söndag
Första advent. Ett ljus. Imorgon är det jobb igen. Jobbet som jag valde för att förändra. Jobbet jag valde för att jag gillar möten mellan människor - jag vill skapa goda relationer - och att undervisa. Planera och utveckla.
Varje dag går jag till jobbet med en känsla av otillräcklighet och när jag går därifrån är känslan bekräftad. Vi kan alltid göra annorlunda. Vi får lösa situationer och släcka bränder. Bränder som aldrig tar slut. "Vi blir ifrågasatta från flera håll. Lärarbrist, vikariebrist, pengabrist, ja du vet, ni har alla hört om det. Vi förväntas ha lösningar på det mesta, läraryrket känns ibland som att vara receptionist, sjuksköterska, kurator, vaktmästare, mekaniker, IT-tekniker, förälder, konflikthanterare, uppfinnare och lokalvårdare i ett.
Vi gör ändå vårt bästa, täcker upp för varandra på ett fantastiskt sätt. Vi hittar små små glimtar som får oss att orka hela dagen. En kram, ett hej, eller ett par ögon som verkligen lyser "jag förstår nu". Det är det vi jobbar för. Barnen vi brinner för.
På eftermiddagarna har vi möten, vi planerar, reflekterar, diskuterar och utvecklar oss själva för att kunna vara de bästa lärarna. ..."
Vi förväntas svara i telefon, på sms eller mail efter att vi har gått hem. Hem till våra egna barn. Vi lagar mat, skjutsar, hämtar och umgås med min familj som alla andra föräldrar. Vi jobbar in raster och jobbar på kvällarna - rättar, bedömer och planera - för att vara förberedda. Vi somnar utmattade - men vaknar med ett ryck när tankarna kommer.
I höst har jag blivit påmind om hur utsatt man kan vara som lärare - på en månad har jag blivit utsatt för två händelser som skulle kunna bli ärenden hos polisen. Men jag försvarar. Jag vill så gärna tro på mina elever. Jag hittar ursäkter och skyller på omständigheter. Men ibland undrar jag var gränsen går. Hur länge ska jag orka möta mina elever med ett leende? Hur länge ska jag orka vara otillräcklig?
Och jag är inte ensam - det finns många trötta och ledsna lärare - texten är delvis lånad från en kollega någonstans i Sverige https://www.bblat.se/artikel/insandare-min-kollega-grater-i-kvall?referrer=app.
