flisas

Ljuset är fantastiskt.

... är det en poäng med juleljus.

Efter en måndag som såg ut att gå mot rekord - minst soltimmar på mycket länge - så visar sig solen idag. Kunde den inte väntat till söndag så att vi i slla fall kunde hNågon nytta av detta kompakta grådis som har varit i november? 

Det känns lyxigt att inte behöva äta skolmat eller sin medhavda fikakorg. Det känns lyxigt att prata om samtal och gruppdynamik en hel dag när det finns så mycket annat man kan prata om - betyg, inköpslista och inköpsstopp, arbetstider, bedömning...

Men jag är inte superbra på låtsasövningar - jag  är bättre på att lösa riktiga problem och delta aktivt i riktiga diskussioner. Men kanske gör mig utbildning i kollegialt lärande och samtalsmetodik ännu bättre - på riktigt? 

Jag vaknade för tidigt - Anders ska med flyget till Stockholm. Det är mörkt. Och jag tänker på att jag längtar till jag ska få gå och lägga mig igen. Vilken hemsk tanke - att det som får mig att vilja stiga upp - är att få gå och lägga mig igen... Jag får tänka om. Vad vill jag idag? Jag kom fram till att jag ville få kaffe. Det fick mig att stiga upp. Jag satte på kaffe. Och dagen var igång. Och jag får se till att fylla den. Och le.

... klämde svansen i dörren igår. Det blödde fruktansvärt mycket. Och hemmet liknade en brottsplats. Och så fort hon viftade på svansen skvätte blodet på väggar och golv. 

Jag gillar inte den jag har blivit... den där som går in med skeptism, med ett negativt och kritiskt förhållningssätt. Jag har sett mig mestadels som en positiv person... Men jag är inte alltid det längre. Jag ser problem. Jag är benägen att ändra mig. Och gör deg oftast. Jag löser det. Och ser det ofta positivt efter ett tag... ser lösningar. Mycket som har hänt och de förändringar som har gjorts på jobbet på senare tid har lett till försämringar - kanske är det en anledning? 

Jag fick ett sms. "Kommer ni upp till Stockholm innan jul?" Jag trycker bort det. Är det långt till jul? Eller nära? Jag vet inte. Jag har tappat tidsuppfattningen. En sak i taget... 

Igår jobbade jag även på kvällen - serverade våra åttor på restaurang Tc. 

... där bland frukostflingor, hundpromenader, logistikplanering och kaffesump - och barnet säger att han behöver överdragsbyxor till skolan. Idag. Det är klart han behöver! Det är höst - typ vinter. Det regnar. Och snöar. För att inte tala om blåsten. Jag är typ världens sämsta mamma. Ett knip i hjärtat. Och stress i kroppen. 

Vissa personer verkar alltid bli matförgiftade. De blir aldrig magsjuka. Kräksjuka. Får maginfluensa eller vinterkräksjuka. 

I min bästa värld

Kom eleverna till skolan för att de ville.

Hade jag inte behövt sätta betyg och framför allt hade man inte "gjort saker för att få betyg" - utan för att man ville.

Hade alla fått den hjälp de behövde och utvecklats utifrån sina förutsättningar.

Hade vi kunnat fokusera på allt bra i ställer för att se "fläcken". Se styrkor och färdigheter - det positiva- istället för felaktigheter och problem - det negativa.

I många situationer i vårt liv behöver vi lära oss "Zooma in och zooma ut" – det är en viktig del för att vi ska få förståelse för att vår situation inte är så dålig som vi ofta vill få den till att vara.

Mellan åren 1997-2006 så var en man vid namn Kofi Annan generalsekreterare och alltså högsta chef för FN (och som förresten är gift med en svenska). Under dessa år som kämpade Kofi Annan för att skapa fred, förändra orättvisor i världen, och helt enkelt försöka göra världen till en bättre plats. Men han kom också under dessa år i kontakt med oerhörda hemskheter. Samvetslösa människor, krig, folkmord, korruption, övergrepp – Mörker. Men han fortsatte hela tiden att kämpa för att göra världen bättre. En tid efter att Kofi Annan hade slutat som generalsekreterare för FN fick han frågan om hur han under denna perioden och fortfarande idag kunde se sig själv som en optimist och ha en så positiv inställning trots alla hemskheter, all frustration, allt motstånd och allt jobbigt han sett och varit med om. Kofi Annan tittade då på journalisten som ställt frågan och började sedan berätta en historia om när han var liten och gick i skolan. Kofi Annan var en av skoleleverna och satt i klassrummet när läraren kom in i rummet. Läraren tog fram ett vitt papper och ritade en svart prick på pappret. Han höll sedan upp pappret framför eleverna och frågade vad de såg. Kofi Annan och alla de andra svarade att de såg en svart prick. Läraren tittade allvarligt på alla eleverna. "Nej, det är fel", svarade läraren. Kofi Annan och resten av eleverna kände sig förvirrade. Då svarade läraren: "Det här allra främst ett vitt papper. En liten del av det vita pappret innehåller en svart prick. Låt inte allt fokus ligga på det svarta i tillvaron när det finns så mycket ljus". Åter vände sig Kofi Annan till journalisten och svarade leende: "Och därför är jag en optimist."

Det är så lätt att vi fokuserar och låser oss vid det mörka, dystra och svåra. Ingen optimism, bara negativt. Men tänk på det vita pappret och den där svarta pricken. Den svarta pricken som ibland är brutalt hemsk och jobbig —men som trots allt faktiskt bara är en prick på ett stort vitt papper. 

Vi behöver inse att ljuset är större än mörkret. Utan att föringa det jobba och problemen.

I kväll lät jag månen lysa upp den kompakta himlen på kvällens ridtur. En ljus punkt i det mörka. Ibland försvann den bakom molnen. Ibland bländande den mig. Ledde mig framåt. 

Det slår mig allt oftare.
Det är inte lika roligt längre.
På jobbet.
Det som jag har älskat - och älskar.
Långsamma förändringar. Och när jag tänker på det så är det inte mycket som har blivit bättre - men listan kan göras ganska lång på saker som har blivit sämre...
Läraryrket är ett yrke där vi förväntas kunna hålla många bollar i luften och prestera på topp oavsett vilken elevgrupp vi än möter.
Skolans och lärarens ansvar för att eleverna ska uppnå de angivna målen är mycket stort. Av den anledningen anstränger sig lärare att förbereda, genomföra och efterarbeta sina lektioner.
Och jag gillar det. Jag försöker göra det tydligare, bättre, individanpassat, intressant… jag utvärderar, tänker nytt och jag älskar att försöka hitta lösningar. Att nå fram till varje grupp. Att se varje elev.
Vi lärare förväntas bemöta lågaffektivt, kunna hantera de extra anpassningar i form av korta pauser och enskilda i instruktioner. När vi ber om hjälp får vi ständigt höra om bildstöd, tydlighet, struktur och inläst material.
Men hur ska vi hinna med allt vi förväntas göra? Hur ska vi hinna se alla elever när var och en - eller i stort sett alla - behöver, och har rätt till, enskilda instruktioner, skrivhjälp på prov, förlängd provtid… De extra anpassningarna har blivit norm och de lärare som inte lyckas är misslyckade. En elev som inte lyckas är en misslyckad lärare.
Vi lärare kan få råd av “experter” som inte arbetar med eleverna - utan ger oss lärare råd i hur man kan anpassa och individualisera undervisningen. Vi får råd av ”experter” som säger att lärare måste bli bättre på att anpassa och individualisera undervisningen, men de ger sällan konkreta råd om hur det faktiskt ska gå till. De har inte alltid ens träffat eleven…
Att en lärares rop på hjälp inte hörsammas direkt - utan lärarens kompetens istället blir måltavla beror på att skolan inte har tillräckligt med resurser för att nå de höga kraven på skolan. “Alla elever ska lyckas”. “Alla elever ska inkluderas”. “Alla elever ska få en likvärdig undervisning”. Till vilket pris som helt. Och det är lärarens uppgift att se till att det blir så.
Kunskap kostar.
Barn kostar. Skolan kostar. Det är vår investering för framtiden och den kan inte annat än att få kosta.
Vuxna kostar.
Vi får vad vi sår…och just nu sår vi för utbrända lärare och en framtid av misslyckade skolgångar. När lärare förväntas trolla med knäna och ”anpassa” sin undervisning utan resurser så är det inte konstigt att de vill lämna klassrummet.
Det är inte lika roligt längre. Det är inte roligt att inte räcka till. Det är inte roligt att inte kunna sova på nätterna. Och ständigt bli syndabocken - för det är läraren som misslyckas och borde göra bättre. Till vilket pris som helst? Till vilket pris som helst. Till vilket pris som helst...

Igår idogt regnade. Först en ridtur för kropp och själ. Vi red över broar och förbi vissnade ormbunkar som om det var första - och sista gången. Som om det gällde livet. Tillsammans är vi modiga. Tillsammans är vi bra. 

Jag går promenaden under den rosa himlen. 

En oro i kropp och själ...

Höstlovet går mot sitt slut. Men först en fullspäckad lördag. Poolspel i hockey och innebandy. Ridning. Jobb för klara. Och fest.