30/1; onsdag
Jag hoppas att januari blir vår vabruari - som annars februari brukar kallas. Jag hoppas att februari kommer med hopp om friskhet, gröna gräsmattor och vårsol. Jag hoppas också - kanske ännu mer - att den lilla pojken som just nu ligger på operationsbordet för att operera en hjärntumör klarar operationen på allra bästa sätt. Att familjen kan få ro och hopp.
Jag är hemma halva dagen idag - jag byter med Anders vid lunch. Sigge var inte pigg igår kväll - efter att ha varit pigg hela dagen... Varannan, vartredjedagssjuka... Låt honom bli pigg och motståndskraftig. Idag värker min rygg mer än lovligt - kanske blev det för många vattendunkar i stallet igår - men stalltrippen med ljud från malande käkar och kvitter från glada tjejer fick mig på bättre humör. Idag, efter en natts sömn, känner jag mig piggare, och mer full av framtidstro. Och lämnar grubblerier om en eventuell ny utredning åt den här artikeln idag: http://modernpsykologi.wordpress.com/2013/01/29/hellre-mindre-klasser-an-slentrianmassig-diagnos/ "För många barn kan en rätt ställd adhd-diagnos innebära en ny start i livet. Skolan, föräldrarna och de själva får förståelse för svårigheterna och ett nytt förhållningssätt. Men de barn som blir felaktigt diagnostiserade får ännu en gång bära ansvaret för något de inte är skyldiga till."
I eftermiddag väntar ett möte med syncentralen och alla berörda i skolan - tyvärr kan vi inte följa med båda två. Det blir sällan som man har tänkt sig, men allt har ett perspektiv, och idag finns mina tankar på annat håll, och i relation till det känns det banalt och löjligt att oroa sig för mina små problem.
Jag är hemma halva dagen idag - jag byter med Anders vid lunch. Sigge var inte pigg igår kväll - efter att ha varit pigg hela dagen... Varannan, vartredjedagssjuka... Låt honom bli pigg och motståndskraftig. Idag värker min rygg mer än lovligt - kanske blev det för många vattendunkar i stallet igår - men stalltrippen med ljud från malande käkar och kvitter från glada tjejer fick mig på bättre humör. Idag, efter en natts sömn, känner jag mig piggare, och mer full av framtidstro. Och lämnar grubblerier om en eventuell ny utredning åt den här artikeln idag: http://modernpsykologi.wordpress.com/2013/01/29/hellre-mindre-klasser-an-slentrianmassig-diagnos/ "För många barn kan en rätt ställd adhd-diagnos innebära en ny start i livet. Skolan, föräldrarna och de själva får förståelse för svårigheterna och ett nytt förhållningssätt. Men de barn som blir felaktigt diagnostiserade får ännu en gång bära ansvaret för något de inte är skyldiga till."
I eftermiddag väntar ett möte med syncentralen och alla berörda i skolan - tyvärr kan vi inte följa med båda två. Det blir sällan som man har tänkt sig, men allt har ett perspektiv, och idag finns mina tankar på annat håll, och i relation till det känns det banalt och löjligt att oroa sig för mina små problem.
En del dagar (del två)...
... bara måste man skratta - trots att man bara vill gråta...
... måste man göra en snöängel - bara för att man kan...
... bara måste man rota igenom skafferiet och barnens halvätna godispåsar, med avbitna hörn på godisarna som är kvar i påsen och svälja snabbt innan barnen ser det...
... bara måste man åka till stallet - trots att man hellre hade legat framför TV:n i soffan...
... måste man göra en snöängel - bara för att man kan...
... bara måste man rota igenom skafferiet och barnens halvätna godispåsar, med avbitna hörn på godisarna som är kvar i påsen och svälja snabbt innan barnen ser det...
... bara måste man åka till stallet - trots att man hellre hade legat framför TV:n i soffan...
En del dagar...
... Är gråare än andra... På in- och utsidan...
... Är man tröttare än andra. Och längtar bara till kvällen/sängen/sova.
... Orkar man inte riktigt... Gnäller. Stönar. Muttrar. Fastnar i gnället.
... Längtar man bort.
... Saknar man energi, lust och glädje...
... Önskar man bara att det är imorgon. En annan dag.
29/1; tisdag
Sigge, hundarna och jag har varit ute i det gråmulna vädret. Kenzo fick dra pulkan, till Sigges och Kenzos stora förtjusning. Varv på varv i trädgården.
Men det är grått, trots kiknande skratt. Kanske beror det på vädret, kanske beror det på att en bra kollega ska sluta, kanske beror det på många kollegors missnöje vid konferensen igår, kanske beror det på känslan och oron över om alla är pigga och friska, kanske beror det på Habiliteringens samtal till Anders i går - att en ny utredning kan vara på gång, kanske beror det på - efter två hela nätter i sin säng - att Sigge fick för sig att han var pigg mitt i natten och var vaken i cirka två timmar. Förmodligen är det en kombination. Jag brukar försöka tänka att jag inte ska hänga upp mig på det som jag inte kan påverka. Ibland är det svårt... Och ibland är det till och med svårt att veta vad man kan påverka...
Vad händer Om vi gör en ny utredning? Vad händer om vi Inte gör en utredning? Vad har den förra gett Linus, oss, skolan, samhället? Vilken hjälp har man rätt till med, eller utan utredning? För vem är utredningen viktig? Vilken mall ska man passa in i - och fungerar mallen bättre om det finns en utredning? Vem tar hand om Linus efter utredningen? Oavsett vad den visar? Vem tar han om mig - om oss alla? Våra frågor, våra undringar - vems ansvar? Är jag rädd för sanningen? Eller är jag rädd för att det inte ska visa Sanningen? Vi har fått felaktiga bedömningar förr... Kanske är jag rädd för att det inte är sanningen? Hur förändras Linus? Bilden av Linus? Kan en eventuell diagnos förändra Linus bild av sig själv och andras bild av Linus? Kommer han bli bemött på ett annat sätt? På gott? På ont? Blir han en diagnos (om han får en diagnos) - mer än Linus? Är det alltid bättre att få en diagnos? För vem? Hur förändras Linus självbild? Jag hade en förhoppning när jag lät Linus skrivas in på habiliteringen - att de skulle tänka åt mig, ta en del av ansvaret - låta mig vara mamma. Inte psykolog eller pedagog. Tyvärr känner jag mig fortfarande lika ensam. Jag har inte haft någon kontakt med dem sedan i våras, och idag hälsar de på Linus på förskolan. Jag möter föräldrar som kämpar för sina barn. Jag möter föräldrar som har gett upp. Vad gör vi - skolan och föräldrar när barnet inte längre orkar gå till skolan? När det inte räcker längre att böna och be och säga till barnet att det ska ta initiativ. Jag möter föräldrar som undrar om det är värt att kämpa. Och jag säger att det är värt det. Man orkar inte hela tiden. Inte som barn. Inte som förälder. Inte som lärare. Ibland. Lite i taget. Någonstans tar energin slut - då måste man ta en paus. Stanna upp. Både som förälder och barn. Det går inte att kämpa när energin har tagit slut - inte för någon. Men vi får inte sluta kämpa. Inte för något barn. Högstadiet är för många en jobbig tid - och de ska igenom det. Med självkänsla. Ofta finns det lösningar inom skolan - men ibland tenderar vi att titta för mycket på skolans kunskapskrav och mål - och för lite på Individen. Man ska gå hel ur det här... På något sätt. Kanske inte på det sättet de flesta gör... Kanske måste man hitta nya vägar, omvägar, senvägar - men det är okej. Vila i det. Man måste samla energi. Vila. Tro. Kämpa. Bryta ihop. Komma igen. I sin egen takt. Man måste tro på det man gör. Vila i sina beslut. Även om de blir fel, och man får ändra riktig under tiden. Ompröva. Tänka om. Just nu känner jag mig vilsen.
Jag hyllar idag de som vet - de som vågar pröva sina vingar och tro, de som vågar misslyckas - och lyckas, de fromma, de som inte jagar guld och ära, de som ser lycka i det som de har nära, de som kan leva en dag i sänder - utan oljade tungor och blodiga händer, de som inte alltid letar efter spänningen I natten, dom som kan leva på luft och vatten - det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar, det här är en sång, om en blomma till dom som inte är om tomma. De som aldrig patrullerar gamla stan. Eller snortar I sig drömmar runt Karlaplan. De som inte alltid sneglar över dom som har mera. De som sätter barn till världen och får dom att fungera. De som inte vill vara en av ringarna på vattnet - som kan leva under ytan och tycka det är vackert. Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en hälsning till dom fromma. De som kan bygga och bygga och bygga Och resa sig med solen och känna sig trygga. Som inte schackrar och dealar I en blåfrusen ström. Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn...
( Delar av "Fanfar" av Staffan Hellstrand)
Jag tänker på vad jag vill mina barn... Det finns så mycket jag inte kan. Som jag har valt att inte lära mig. Vissa saker har man tvingats lära sig, andra har gått av bara farten. Det finns inget som jag är expert på. Men jag gillar mitt jobb. Gillar att träffa unga människor och prata om livet. Försöka förmedla det jag tycker är viktigt. Men vad vill jag med mitt liv - och mina barns? Jag vill det bästa för mina barn - men vad är det bästa för mina barn? Vill jag att mina barn ska vara lyckliga här och nu? Att de ska lyckas som vuxna? Vad är lycka? Vill jag att de fixar veckans läxor och prov? Ska de tjäna mycket pengar när de är vuxna? Vill jag att de har kompisar och respekterar sig själva? Vad oroar jag mig för? Vad är det värsta tänkbara? Egentligen, är det enda jag vill - att de är snälla mot sig själva och andra. Att de accepterar och respektera olikheter - och att de blir accepterade och respekterade. Att de älskar och blir älskade. Att de blir medvetna om att de skapar sina egna liv och förutsättningar. De ska Leva - inte bara Överleva.
Men det är grått, trots kiknande skratt. Kanske beror det på vädret, kanske beror det på att en bra kollega ska sluta, kanske beror det på många kollegors missnöje vid konferensen igår, kanske beror det på känslan och oron över om alla är pigga och friska, kanske beror det på Habiliteringens samtal till Anders i går - att en ny utredning kan vara på gång, kanske beror det på - efter två hela nätter i sin säng - att Sigge fick för sig att han var pigg mitt i natten och var vaken i cirka två timmar. Förmodligen är det en kombination. Jag brukar försöka tänka att jag inte ska hänga upp mig på det som jag inte kan påverka. Ibland är det svårt... Och ibland är det till och med svårt att veta vad man kan påverka...
Vad händer Om vi gör en ny utredning? Vad händer om vi Inte gör en utredning? Vad har den förra gett Linus, oss, skolan, samhället? Vilken hjälp har man rätt till med, eller utan utredning? För vem är utredningen viktig? Vilken mall ska man passa in i - och fungerar mallen bättre om det finns en utredning? Vem tar hand om Linus efter utredningen? Oavsett vad den visar? Vem tar han om mig - om oss alla? Våra frågor, våra undringar - vems ansvar? Är jag rädd för sanningen? Eller är jag rädd för att det inte ska visa Sanningen? Vi har fått felaktiga bedömningar förr... Kanske är jag rädd för att det inte är sanningen? Hur förändras Linus? Bilden av Linus? Kan en eventuell diagnos förändra Linus bild av sig själv och andras bild av Linus? Kommer han bli bemött på ett annat sätt? På gott? På ont? Blir han en diagnos (om han får en diagnos) - mer än Linus? Är det alltid bättre att få en diagnos? För vem? Hur förändras Linus självbild? Jag hade en förhoppning när jag lät Linus skrivas in på habiliteringen - att de skulle tänka åt mig, ta en del av ansvaret - låta mig vara mamma. Inte psykolog eller pedagog. Tyvärr känner jag mig fortfarande lika ensam. Jag har inte haft någon kontakt med dem sedan i våras, och idag hälsar de på Linus på förskolan. Jag möter föräldrar som kämpar för sina barn. Jag möter föräldrar som har gett upp. Vad gör vi - skolan och föräldrar när barnet inte längre orkar gå till skolan? När det inte räcker längre att böna och be och säga till barnet att det ska ta initiativ. Jag möter föräldrar som undrar om det är värt att kämpa. Och jag säger att det är värt det. Man orkar inte hela tiden. Inte som barn. Inte som förälder. Inte som lärare. Ibland. Lite i taget. Någonstans tar energin slut - då måste man ta en paus. Stanna upp. Både som förälder och barn. Det går inte att kämpa när energin har tagit slut - inte för någon. Men vi får inte sluta kämpa. Inte för något barn. Högstadiet är för många en jobbig tid - och de ska igenom det. Med självkänsla. Ofta finns det lösningar inom skolan - men ibland tenderar vi att titta för mycket på skolans kunskapskrav och mål - och för lite på Individen. Man ska gå hel ur det här... På något sätt. Kanske inte på det sättet de flesta gör... Kanske måste man hitta nya vägar, omvägar, senvägar - men det är okej. Vila i det. Man måste samla energi. Vila. Tro. Kämpa. Bryta ihop. Komma igen. I sin egen takt. Man måste tro på det man gör. Vila i sina beslut. Även om de blir fel, och man får ändra riktig under tiden. Ompröva. Tänka om. Just nu känner jag mig vilsen.
Jag hyllar idag de som vet - de som vågar pröva sina vingar och tro, de som vågar misslyckas - och lyckas, de fromma, de som inte jagar guld och ära, de som ser lycka i det som de har nära, de som kan leva en dag i sänder - utan oljade tungor och blodiga händer, de som inte alltid letar efter spänningen I natten, dom som kan leva på luft och vatten - det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar, det här är en sång, om en blomma till dom som inte är om tomma. De som aldrig patrullerar gamla stan. Eller snortar I sig drömmar runt Karlaplan. De som inte alltid sneglar över dom som har mera. De som sätter barn till världen och får dom att fungera. De som inte vill vara en av ringarna på vattnet - som kan leva under ytan och tycka det är vackert. Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar. Det här är en hälsning till dom fromma. De som kan bygga och bygga och bygga Och resa sig med solen och känna sig trygga. Som inte schackrar och dealar I en blåfrusen ström. Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn...
( Delar av "Fanfar" av Staffan Hellstrand)
Jag tänker på vad jag vill mina barn... Det finns så mycket jag inte kan. Som jag har valt att inte lära mig. Vissa saker har man tvingats lära sig, andra har gått av bara farten. Det finns inget som jag är expert på. Men jag gillar mitt jobb. Gillar att träffa unga människor och prata om livet. Försöka förmedla det jag tycker är viktigt. Men vad vill jag med mitt liv - och mina barns? Jag vill det bästa för mina barn - men vad är det bästa för mina barn? Vill jag att mina barn ska vara lyckliga här och nu? Att de ska lyckas som vuxna? Vad är lycka? Vill jag att de fixar veckans läxor och prov? Ska de tjäna mycket pengar när de är vuxna? Vill jag att de har kompisar och respekterar sig själva? Vad oroar jag mig för? Vad är det värsta tänkbara? Egentligen, är det enda jag vill - att de är snälla mot sig själva och andra. Att de accepterar och respektera olikheter - och att de blir accepterade och respekterade. Att de älskar och blir älskade. Att de blir medvetna om att de skapar sina egna liv och förutsättningar. De ska Leva - inte bara Överleva.
28/1; måndag
Le. Krama. Jobba. Pausa.
Ikväll har vi bebbemyst med lilla Ebba.
Imorgon tar Sigge och jag en konstpaus från jobb/dagis.
Bryt ihop. Borsta av dig. Se dig omkring. Lätta ditt hjärta. Andas. Och res dig igen.
27/1; söndag
En söndag som har bestått av hockeyträning för Linus, gympasalsbus för Klara och Sigge, lek med två kompisar för Linus och Klara, löprunda för Klara, skridskoåkning på sjön utanför, Bullens varmkorv, ridning för mig, fläsk och löksås(= en tanke på mamma som hade det som sin favoritmat), innebandyträning och tennisträning för Anders - och nu väntar bara påbättring av nagellacket samt gåochläggasig. Kroppen säger ifrån - ryggen värker och hela jag är trött. Kroppen skriker efter sängen och ett varmt täcke.
22/1; tisdag
Idag blir det ett snabbinlägg från kanten så att säga... Livet rullar. Sigge börjar likna sig själv. Han fick en penicillinkur i fredag på grund av öroninflammation. Vi hade kalas för Linus i lördags på Leos, och på kvällen kom lite släktingar - med sedvanliga semlor. Jag hann rida. I söndags hade vi lite fika/skridskobesök av Åkesson/Carlsson... Och Eric och sandra fick en lite flicka. På mormors födelsedag - hon blev 92 år. Och Leons födelsedag - han blev 2 år. Och jag längtar tills vi får träffa henne. Snuffa bebbe. Ja, livet rullar. Igår passade farmor och farfar Sigge, så att han fick vila upp sig en extra dag. Idag är vi ju lediga. Och imorgon hoppas vi att han är så pigg att han kan stå emot några baciller på dagis. Nu väntar vi hem pappan - och då möts vi i dörren, en snabb puss, innan jag beger mig mot stallet. Lite tid för kropp och själ.
När vi inte tittar på guldfärgade naglar...
... Tittar på utsikten, styr upp annan verksamhet - spelar vi tennis/innebandy/hockey eller bygger torn...
Tröttnar aldrig på den här vyn...
Den förra bilden togs igår på Sigge när det var 3dfilmsdags i sjukstugan.
Vabdag igen 16/1
Sitter med guldfärgade naglar (nagellack som jag bättrade på igår) - och vabar med sunkiga kläder. Sigges blöja var inte riktigt tillfredsställande på morgonen, vilket var ett bakslag så att säga. Nu försöker jag styra upp verksamheten hemifrån... Och försöker inse att det är okej att vara hemma!
Jag tittar mot isen som Anders skottade igår. Barnen tappade bort Linus nya puck innan de hann börja spela... I mörkret, på den stora isen och 10cm höga snön tog jag ut mina duktiga uppletandehundar- och efter en stund frenetiskt sökande med nosen djupt i snön - hittade stimma den!
15/1; Linus födelsedag, en tisdag
Linus fyller 7 år idag. Varje födelse har en historia. Och Linus är speciell... Jag minns dagen. Jag var och handlade och väntade gäster. Vilade en stund. Och så ställde jag mig och vispade grädde till semlorna. Jag vet inte vad det är, men plötsligt känner jag att det känns som om något händer, jag går till trappan och ropar på Anders att det kanske är på gång... Och då går vattnet, och det knackar på dörren och in kommer en trebarnsfamilj. Och jag hälsar välkomna, och vi sätter oss och dricker kaffe, trots att de undrar om de inte ska gå... "Nä," säger jag "det är lugnt, det kommer ta tid" - vis av att det tog lång tid när Klara ville komma ut. Några minuter senare säger vännen "du vet att det är 3 minuter mellan värkarna va, ska du inte ringa förlossningen". Jag gör det, och de vill att vi kommer in. Vännen frågar om vi har packat väskan - Anders svarar "ja", men hämtar en tom väska och slänger ner lite grejer... Typ två timmar senare är Linus född. Tur att vännen var hos oss - annars hade vi väl suttit hemma än och väntat...
Vi har "klarat av" en magsjuka i helgen, som började med Sigge i fredags morse, och fortsatte med Anders, Klara och Linus, i söndags natt. Och jag tänker på den paniken jag hade de första magsjukorna som vi hade i familjen... Nu klarar jag till och med av att en bebis kräks i håret utan att panikera! Måndagen och tisdagen har nu passerat. Utan kräk. Och imorgon väntar förhoppningsvis jobb/skola/dagis igen. Men först ska det firas med tårta och taccos.
Januari har inte börjat så bra... Sigge har varit snorig, jag har inte känt mig 100 - haft ont i halsen , sedan kom kräksjukan... En grå sörja... Dagarna flyter ihop. Nätterna känns onödigt korta. Det finns ingen början och inget slut. Vi behöver sol. Värme. Men nu har det kommit lite snö - vilket innebär att man kan vara ute ialla fall. Halsen gör mindre ont. Vi har tagit oss igenom en magsjuka till - och överlevt. Dagarna går, ljuset kommer sakta tillbaka. Åren går. Sju år idag sedan vi fick träffa vår lilla Limpa! Som har lärt oss att se livet för vad det är. Jag lyssnar på en låt; Magnus Ugglas cover på Miss Li's låt
"Har hört om en tjej.
Hon var en sån som man inte såg.
Har hört om en tjej.
Som ingen lärare kom ihåg.
Har hört om en tjej.
Som aldrig någonsin fick en chans.
Har hört om en tjej.
Som alltid möttes med transparants.
Har hört om en tjej.
Har hört om en tjej.
Som skar sin arm tills att det kom blod.
Har hört om en tjej.
Vars stressade mamma inte förstod.
Har hört om en tjej.
Hon hade inget alternativ.
Har hört om en tjej.
Som stängde dörren och tog sitt liv.
Har hört om en tjej.
Jag svär, det var en chock.
Men lär, väll glömma bort."
Jag tänker på de elever som har passerat - som jag inte minns. De som inte fick någon chans. De som möts av transparens, som man har sett skärsåren på, de som har mammor som stressar och inte förstår... Jag vill inte vara en sån lärare - en sån mamma, som inte ser. Som inte hinner se - mina elever - mina barn... Jag försöker. En kram, ett leende, ett vänligt ord. Tid.
Nu kommer Klara, Linus och Anders in - de har åkt skridskor. Sigge sover - men nu får han vakna, för nu är det tårtdags!
Vi har "klarat av" en magsjuka i helgen, som började med Sigge i fredags morse, och fortsatte med Anders, Klara och Linus, i söndags natt. Och jag tänker på den paniken jag hade de första magsjukorna som vi hade i familjen... Nu klarar jag till och med av att en bebis kräks i håret utan att panikera! Måndagen och tisdagen har nu passerat. Utan kräk. Och imorgon väntar förhoppningsvis jobb/skola/dagis igen. Men först ska det firas med tårta och taccos.
Januari har inte börjat så bra... Sigge har varit snorig, jag har inte känt mig 100 - haft ont i halsen , sedan kom kräksjukan... En grå sörja... Dagarna flyter ihop. Nätterna känns onödigt korta. Det finns ingen början och inget slut. Vi behöver sol. Värme. Men nu har det kommit lite snö - vilket innebär att man kan vara ute ialla fall. Halsen gör mindre ont. Vi har tagit oss igenom en magsjuka till - och överlevt. Dagarna går, ljuset kommer sakta tillbaka. Åren går. Sju år idag sedan vi fick träffa vår lilla Limpa! Som har lärt oss att se livet för vad det är. Jag lyssnar på en låt; Magnus Ugglas cover på Miss Li's låt
"Har hört om en tjej.
Hon var en sån som man inte såg.
Har hört om en tjej.
Som ingen lärare kom ihåg.
Har hört om en tjej.
Som aldrig någonsin fick en chans.
Har hört om en tjej.
Som alltid möttes med transparants.
Har hört om en tjej.
Har hört om en tjej.
Som skar sin arm tills att det kom blod.
Har hört om en tjej.
Vars stressade mamma inte förstod.
Har hört om en tjej.
Hon hade inget alternativ.
Har hört om en tjej.
Som stängde dörren och tog sitt liv.
Har hört om en tjej.
Jag svär, det var en chock.
Men lär, väll glömma bort."
Jag tänker på de elever som har passerat - som jag inte minns. De som inte fick någon chans. De som möts av transparens, som man har sett skärsåren på, de som har mammor som stressar och inte förstår... Jag vill inte vara en sån lärare - en sån mamma, som inte ser. Som inte hinner se - mina elever - mina barn... Jag försöker. En kram, ett leende, ett vänligt ord. Tid.
Nu kommer Klara, Linus och Anders in - de har åkt skridskor. Sigge sover - men nu får han vakna, för nu är det tårtdags!
11/1; fredag
Jag är hemma med sjuk lilleman idag. Han sover. Jag tänker på klasserna som jag inte har idag. Hoppas att det funkar. Vet att det funkar. Vad är en lärare? Tänk hur ofta vi är i tankar och inte i verkligheten?
Jag klappar Sigge försiktigt över huvudet, snussar i hans nacke. Älskade lilla pojk.
Vet ni - det är öken att vara hemma med sjuk kille utan att ha mjölk till kaffet hemma?! Men det är en oerhörd förmån man har att man får vara hemma med sina sjuka barn. Så jag dricker kaffet svart, lutar mig tillbaka och tittar på min trötta son. Är. Försöker vara här. I nuet. I verkligheten. Hos det som verkligen är viktigt.
8/1; tisdag
En grå dag. En ledig dag. Sigge och jag åker till stan och fixar lite ärenden när de stora har gått till skolan. Jag hämtar Linus, och får med mig ett extra barn hem. Grannens barn. Jag tittar mot den gråa horisonten - ser kyrkan och på radion spelas "jag och min far".
"Där borta vid pilen har jag lagt min far.
En anonym urna är allt som finns kvar"
I urnan ligger inte min far - det är min mor...
"Av den som förstod mig, när jag var till besvär
Trots all den kärlek fanns jag ej där."
Det gjorde jag nog, många gånger. Men vid slutet fanns jag inte där. Jag tror jag visste. Men skyllde på annat. Hem och amma min lilla son. Vi skulle ses imorgon. Imorgon skulle hon söka vård.
"Jag önskar jag stannat, jag skulle blitt kvar
Den sista stunden, det borde vart jag, och min far"
Jag borde funnits där. Stannat kvar. Suttit vid hennes sida. Jag tror hon kände på sig att det var för sent att söka vård. Hon ville sova hemma. Somna hemma. Jag tror att vi alla förstod för när vi såg henne på ön - var det ett skal vi såg...
"Han lärde mig växter och dess namn på latin
Om fideikommiss och Boursin
Men följde mig gärna in glamrockens land
Tog del av min kunskap om engelska band
Allt från John Strummer till Johnny Mars
Stod på agendan då det var jag, och min far
Jag saknar hans humor, som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag
Som gjort att min son är densamma som jag
Jag får ta del av drömmar han har
På samma vis som då det var jag, och min far
..."
En anonym urna är allt som finns kvar"
I urnan ligger inte min far - det är min mor...
"Av den som förstod mig, när jag var till besvär
Trots all den kärlek fanns jag ej där."
Det gjorde jag nog, många gånger. Men vid slutet fanns jag inte där. Jag tror jag visste. Men skyllde på annat. Hem och amma min lilla son. Vi skulle ses imorgon. Imorgon skulle hon söka vård.
"Jag önskar jag stannat, jag skulle blitt kvar
Den sista stunden, det borde vart jag, och min far"
Jag borde funnits där. Stannat kvar. Suttit vid hennes sida. Jag tror hon kände på sig att det var för sent att söka vård. Hon ville sova hemma. Somna hemma. Jag tror att vi alla förstod för när vi såg henne på ön - var det ett skal vi såg...
"Han lärde mig växter och dess namn på latin
Om fideikommiss och Boursin
Men följde mig gärna in glamrockens land
Tog del av min kunskap om engelska band
Allt från John Strummer till Johnny Mars
Stod på agendan då det var jag, och min far
Jag saknar hans humor, som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag
Som gjort att min son är densamma som jag
Jag får ta del av drömmar han har
På samma vis som då det var jag, och min far
..."
Hon lärde mig verkligen mycket. Kanske inga ord på latin. Men hon la grunden till att jag är - till den jag är. Jag saknar henne. På barnens luciatåg. På födelsedagar - snart fyller Linus 7, han var ett halvår när hon dog... Hon hade gillat honom. Hon hade förstått honom. Hon hade gett sin tid till honom. Jag saknar henne på julafton. På måndagar. Varje dag. Jag tänker på henne som en Mamma. Som hade svaren. Som kunde peka med hela handen. Som var kärleksfull, en trygghet när andra svek. Jag minns ingen osäkerhet hos min mamma. Jag minns ja eller nej, inga kansken och otydligheter. Ingen vånda, trots att hon många gånger var ensam om beslut, ensam om att torka kräk, näsor och pannor, ensam om att sätta plåster på såriga knän och trösta. Det syntes ingen oro. Jag kan inte minnas många gånger som hon tappade tålamodet med tjatiga och uppkäftiga barn.
"Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö
Trodde nog aldrig att du kunde dö"
För mig var du odödlig. Jag kan inte riktigt fatta än idag att du är borta. För alltid. Aldrig mer är en för stor fras. Jag hade inte modet att gå fram till dig i sängen. Den där varma morgonen, när den envisa flugan satte sig stup i kvarten på dig. Jag ville inte se det då. Jag önskar att jag hade haft modet. Att åtminstone jagat iväg flugan. Smekt din hand en sista gång. Viskat i ditt öra en sista gång hur mycket jag älskade dig - jag vet inte om jag någonsin talade om hur viktig du var - och är för mig. Mina tårar trillar när jag skriver det här, som så många gånger de senaste åren. De tar inte slut. Såren läker inte. Längtan ebbar inte ut.
"Cirkeln ska slutas, det har jag kvar
Vi ska enas I jorden jag, och min far"
Vi kommer att förenas igen. Vi kommer bli en del av oändligheten.
Jag hörde något vacket; när ditt barn föds är du från och med då, det din mamma har varit för dig. Det är vackert, och stort. Svårt.
"Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö
Trodde nog aldrig att du kunde dö"
För mig var du odödlig. Jag kan inte riktigt fatta än idag att du är borta. För alltid. Aldrig mer är en för stor fras. Jag hade inte modet att gå fram till dig i sängen. Den där varma morgonen, när den envisa flugan satte sig stup i kvarten på dig. Jag ville inte se det då. Jag önskar att jag hade haft modet. Att åtminstone jagat iväg flugan. Smekt din hand en sista gång. Viskat i ditt öra en sista gång hur mycket jag älskade dig - jag vet inte om jag någonsin talade om hur viktig du var - och är för mig. Mina tårar trillar när jag skriver det här, som så många gånger de senaste åren. De tar inte slut. Såren läker inte. Längtan ebbar inte ut.
"Cirkeln ska slutas, det har jag kvar
Vi ska enas I jorden jag, och min far"
Vi kommer att förenas igen. Vi kommer bli en del av oändligheten.
Jag hörde något vacket; när ditt barn föds är du från och med då, det din mamma har varit för dig. Det är vackert, och stort. Svårt.
6/1; söndag
En lång runda på finhästen, Estrella, idag. 18 km, och på programmet stod galopp. Det blev 12 km galopp. Den genomsnittliga hastigheten med skritt i början och slutet samt vid ett par möten blev nästan 13km/h, och maxhsatigheten var 27km/h. Och jag älskar det. Hästen älskar det. Vilken energikick! Imorgon väntar jobb. Men på tisdag är jag ledig igen...
snabb, enkel och god beasås!
150g smör
3 äggulor
2 msk vitvinsvinäger
1 msk riven gul lök
i krm salt
1/2 krm vitpeppar
2 msk finhackad persilja
1 1/2 msk dragon
Häll gulorna och vinägern i en hög mixerskål.
Smält smöret och låt det bubbla men ej få färg.
Häll det heta smöret i en tunn stråle i skålen under mixning. ta inte med bottensatsen.
Smaksätt med lök, salt, peppar, persilja och dragon.
Ät!
3 äggulor
2 msk vitvinsvinäger
1 msk riven gul lök
i krm salt
1/2 krm vitpeppar
2 msk finhackad persilja
1 1/2 msk dragon
Häll gulorna och vinägern i en hög mixerskål.
Smält smöret och låt det bubbla men ej få färg.
Häll det heta smöret i en tunn stråle i skålen under mixning. ta inte med bottensatsen.
Smaksätt med lök, salt, peppar, persilja och dragon.
Ät!
5/1; lördag
Och jag köpte skridskor igår - till både Sigge och mig. Trotsade iskalla, onda fötter och besteg isen. Jag kan inte säga att jag bemästrade den - men jag kanade runt en stund. Och det är roligare att vara med i leken än att stå jämte...Och vi behöver inte bedöma allt, vilket vi så ofta gör. Dressyr, skolarbete, lydnad, simhopp... Den verksamheten jag jobbar i bidrar till det - den nya läroplanen ännu mer, säkert både på gott och ont... Fokusera på att berömma istället för att bedöma - ändra skolplikten till en rättighet...
4/1; fredag
Jag. Jag börjar där jag slutade igår. Jag behöver utmanas - därför kommer jag troligtvis att köpa ett par skridskor idag. Trots att det faktiskt nästan är det enda jag aldrig har velat ha. Jag köper det mest för att inte vara utanför. Att stå vid sidan om är nästan värre än att stå på isen - tror jag. Vi får se hur det känns efteråt. Jag minns bara att jag då, när jag faktiskt tvingades åka på tidigt 80-tal, alltid frös om fötterna. Åkte på lädret. Och kände mig som Bambi på hal is. Men idag ska även vår minste få ett par skridskor. Jag får bita ihop. Prova. Utmana mig själv. Svälja stoltheten. Våga misslyckas. Precis det jag säger till barnen att de ska göra...
Vi är så fokuserade på tid och på ålder här i västvärlden. Att passa tiden. Att vara i tid. Att förstå tid och kunna förhålla sig till tid är därför oerhört viktigt för att lyckas och för att passa in i samhället. Att veta vad vi vill. Klara av vissa saker vid en viss ålder.
Som hundförare får man ofta frågan redan när man har en liten valp "vad ska ni hitta på?, vilka mål har ni med den här valpen". Man förväntas ha mål. Kunna beta av. Bocka av. Jag minns vilka förväntningar, förhoppningar och krav vi hade på Hiho. Några av dem infriades - en del var omöjliga att kombinera ihop med hans självständighet. Han blev aldrig den lydnadshund vi hoppades på - men en utmärkt tjänstehund och brukshund (om man bortser från lydnadsbiten som ingår) och agilityhund. Han löste mycket på sitt eget sätt, och lärde oss mycket. Han lärde oss att se vad hunden passar till. Han var en mycket speciell hund. Han fick oss att träffa människor vi aldrig hade mött annars. Han fick oss att sätta mål, men även att anpassa mål. Han var en hund - som vi bara får en gång i livet... Jag har haft andra hundar - både innan och efter - han var nog den svåraste - men också den enklaste. Rakt in i hjärtat.
Som mamma får man ofta frågan om bebben sitter, står, går, pratar, kan läsa, vilka aktiviteter som barnet går på... Att passa in i "sin" ålder är något som är svårt och samtidigt väldigt viktigt för att bli accepterad för att ha möjlighet att få och behålla kompisar och för att lyckas med saker i livet. Linus fyller snart sju - viktig ålder, men ingen lätt ålder. Linus frågar mycket om åldrar. Om det nya året. Vi föräldrar oroar oss ofta för en annan tid - istället för att leva i nuet. Se det som går bra. Vara nöjda just nu.
Tid och ålder är inget lätt för någon att förhålla sig till. Vi behöver tid att vänja oss vid att skriva 2013. Det är nytt och läskigt - och spännande. Vi behöver lära oss att leva i nuet - vara i nuet, men se framåt. Ställa rimliga krav - inte glömma bort att se individens förutsättningar. En svår kombination som kräver träning.
Vi är så fokuserade på tid och på ålder här i västvärlden. Att passa tiden. Att vara i tid. Att förstå tid och kunna förhålla sig till tid är därför oerhört viktigt för att lyckas och för att passa in i samhället. Att veta vad vi vill. Klara av vissa saker vid en viss ålder.
Som hundförare får man ofta frågan redan när man har en liten valp "vad ska ni hitta på?, vilka mål har ni med den här valpen". Man förväntas ha mål. Kunna beta av. Bocka av. Jag minns vilka förväntningar, förhoppningar och krav vi hade på Hiho. Några av dem infriades - en del var omöjliga att kombinera ihop med hans självständighet. Han blev aldrig den lydnadshund vi hoppades på - men en utmärkt tjänstehund och brukshund (om man bortser från lydnadsbiten som ingår) och agilityhund. Han löste mycket på sitt eget sätt, och lärde oss mycket. Han lärde oss att se vad hunden passar till. Han var en mycket speciell hund. Han fick oss att träffa människor vi aldrig hade mött annars. Han fick oss att sätta mål, men även att anpassa mål. Han var en hund - som vi bara får en gång i livet... Jag har haft andra hundar - både innan och efter - han var nog den svåraste - men också den enklaste. Rakt in i hjärtat.
Som mamma får man ofta frågan om bebben sitter, står, går, pratar, kan läsa, vilka aktiviteter som barnet går på... Att passa in i "sin" ålder är något som är svårt och samtidigt väldigt viktigt för att bli accepterad för att ha möjlighet att få och behålla kompisar och för att lyckas med saker i livet. Linus fyller snart sju - viktig ålder, men ingen lätt ålder. Linus frågar mycket om åldrar. Om det nya året. Vi föräldrar oroar oss ofta för en annan tid - istället för att leva i nuet. Se det som går bra. Vara nöjda just nu.
Tid och ålder är inget lätt för någon att förhålla sig till. Vi behöver tid att vänja oss vid att skriva 2013. Det är nytt och läskigt - och spännande. Vi behöver lära oss att leva i nuet - vara i nuet, men se framåt. Ställa rimliga krav - inte glömma bort att se individens förutsättningar. En svår kombination som kräver träning.
3/1; torsdag
En långsam dag. Känner mig dock något piggare, och när Anders kom hem, trotsade jag regn, blåst och kropp och åkte till stallet. Jag longerade TS innan jag satt upp. Det gick bra. Ett mindre frispel - jag tror inte han blev rädd, det var nog en inre demon som spelade honom ett spratt. Jag fick stopp på honom. Och det kändes bra. Jag vågade. Vågade lita på honom. Yvonne stod med. Ett moraliskt stöd i stormen. Ett par goda råd. Han blir inte mer rädd än någon annan det som är problemet är väl att jag inte riktigt vet hur han beter sig när han blir rädd. När jag tar i honom. Osv... Jag försökte slappna av. Hitta takten. Och mest gick det bra. Jag kände mig inte spänd eller rädd. Och han kändes mestadels avspänd. I början var det lite läskigt när han ville forcera traven - springa snabbare, innan jag insåg att jag kunde få stopp och bestämma takten med sätet. Jag försöker att inte jämföra mig med andra även om jag tänker på hur andra skulle ha gjort. Man får ju ganska ofta höra att "x hade det alltid mer välstädat på skrivbordet" (jag tog över ett skrivbord på jobbet och fick höra kommentaren ofta innan jag barskt sa ifrån att "jag är inte x"), "y red honom mycket med sätet..." - jag vet att y red TS bra. Mycket bra. Jag är mer osäker på honom än vad hon var. Men det har tagit tid att ens vara där vi är idag, jag gör det i min takt. Jag försöker. Jag vet hur det Bör vara. Men jag har inte ridit honom så mycket. Det tar tid att lära känna en häst - hur mycket ska jag ta i honom, hur mycket ska jag driva - få förtroendet och tilliten. Jag är jag. Jag gör så gott jag kan. Jag är en amatör. Som alltid försöker göra mitt bästa. Lära mig mer. Lyssnar på andra. Försöker göra det jag tror på. Det jag känner att jag behärskar och klarar av - försöker utmana mig själv. Jag har dock blivit lite försiktigare genom åren. Jag.
2/1 2013; onsdag
En stillsam nyårsafton med goa vänner i getamåla. En helg då hostan och hesheten kom tillbaka. Man ska ju ut med det gamla och in med det nya... Nyår är speciellt. Tid för det nya. Reflektera. Tänka efter. Summera. Göra om göra rätt. Klappa på axeln. I bilen mot Getamåla tänkte vi efter vad som hade hänt i år, i ingen speciell ordning, skriver jag ner en del (tänk vad mycket man glömmer på vägen... även om det var viktigt just då...):
- Sigge har börjat gå och börjat på dagis.
- Linus har tappat tänder och börjat f-klass.
- Klara har börjat mellanstadiet och satt en straff i semifinalen i fotboll i helgen.
- Jag har börjat jobba, och ridit ett par distanstävlingar och hjälp till på en drös.
- Anders har fått en ny tjänst inom samma företag.
- Vi har förlorat vår fina Hiho, men fått två söta och roliga katter.
- Vi besökte Skara sommarland.
- Vår utbyggnad blev klar och vi målade huset och nu i dagarna har Anders skruvat upp ett par skåp till i köket (tack Nisse!) - jag sitter p den nya platsen i köket nu, på de nya barstolarna. Fint.
- Och så var det OS. Och fotbolls-EM.
Jag skriver en sån där lista igen - som jag brukar vid årets slut, för att det är svårt att komma ihåg, viktigt att tänka efter och fundera över framtiden - hur vill jag vara och vad vill jag...
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
- Jag red två och en halv clear round på distanstävlingar och tränade pålle inför SM och VM.
Har du några nyårslöften?
- Egentligen inte, det har jag aldrig... men att vara snäll vara snäll mot mig själv. Och mot andra. Självklart - ja, men inte alltid lätt... Stanna upp och tänka efter. Skratta mer. Bli bättre på att visa att jag uppskattar andra. Höra av mig till vänner - det finns alltför många i min närhet som jag önskar att jag hann prata, umgås och va med mer.
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Gnatat och tjatat.
Bästa minnet från 2012?
- Det är svårt att välja. Tid med familjen och vänner; Vägga kväll med familjen och Sandra/Eric/Elin i somras, kräftskiva, en gosstund i soffan, en puss i förbifarten, utflykter med familjen... Umgänge med vänner - gamla och nya. Tävlingar med pållarna - min första cr med Estrella var ett enda stort leende, Uppsalaresan med fina vänner och duktiga hästar var fin... Eller någon av alla fina turer i skogen med en häst som är avspänd och bara "rullar" på... en stund på banan i fullständig harmoni och samspel, ett ögonblick av förtroende...
Bästa köpet?
- Glasögon! Och kattungar.
Vad spenderade du mest pengar på?
- Ugn. Bilar. Kök. Mat.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Ingenting direkt eller snarare väldigt mycket! En lyckad ritt - en fin prestation av hästarna på SM eller VM - en häst som jag har spenderat mycket tid med. Ett barn som vågar och gör något bra.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
- Gladare.
Favoritprogram på TV?
- Svårt... Ja gillar Grey, Lykke, Solsidan...
Är det något du saknade 2012 som du vill ha år 2013?
- Egentligen är jag väldigt nöjd. Jag kan önska mig mer ridtid till exempel - men då blir det på bekostnad av familjetid - så då önskar jag mig inte det...
Vad ser du mest framemot med år 2013?
- Också en svår fråga. Jag försöker ju att inte se för långt fram - utan försöker hitta något att se fram mot idag, den här timmen. I det lilla vara nöjd med det lilla. Jag njuter av en stund vid datorn med en kopp kaffe just nu och ser fram mot att åka till ishallen med mina barn om en stund (även om jag hatar att åka skridskor). Men jag ser fram emot nya utmaningar med pållarna. Jag ser fram emot att se mina barn utvecklas och växa och lära sig nya saker. Och jag ser fram mot en Libanonresa med familjen. Och bebben som ska födas av våra fina vänner i byn!
- Sigge har börjat gå och börjat på dagis.
- Linus har tappat tänder och börjat f-klass.
- Klara har börjat mellanstadiet och satt en straff i semifinalen i fotboll i helgen.
- Jag har börjat jobba, och ridit ett par distanstävlingar och hjälp till på en drös.
- Anders har fått en ny tjänst inom samma företag.
- Vi har förlorat vår fina Hiho, men fått två söta och roliga katter.
- Vi besökte Skara sommarland.
- Vår utbyggnad blev klar och vi målade huset och nu i dagarna har Anders skruvat upp ett par skåp till i köket (tack Nisse!) - jag sitter p den nya platsen i köket nu, på de nya barstolarna. Fint.
- Och så var det OS. Och fotbolls-EM.
Jag skriver en sån där lista igen - som jag brukar vid årets slut, för att det är svårt att komma ihåg, viktigt att tänka efter och fundera över framtiden - hur vill jag vara och vad vill jag...
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
- Jag red två och en halv clear round på distanstävlingar och tränade pålle inför SM och VM.
Har du några nyårslöften?
- Egentligen inte, det har jag aldrig... men att vara snäll vara snäll mot mig själv. Och mot andra. Självklart - ja, men inte alltid lätt... Stanna upp och tänka efter. Skratta mer. Bli bättre på att visa att jag uppskattar andra. Höra av mig till vänner - det finns alltför många i min närhet som jag önskar att jag hann prata, umgås och va med mer.
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Gnatat och tjatat.
Bästa minnet från 2012?
- Det är svårt att välja. Tid med familjen och vänner; Vägga kväll med familjen och Sandra/Eric/Elin i somras, kräftskiva, en gosstund i soffan, en puss i förbifarten, utflykter med familjen... Umgänge med vänner - gamla och nya. Tävlingar med pållarna - min första cr med Estrella var ett enda stort leende, Uppsalaresan med fina vänner och duktiga hästar var fin... Eller någon av alla fina turer i skogen med en häst som är avspänd och bara "rullar" på... en stund på banan i fullständig harmoni och samspel, ett ögonblick av förtroende...
Bästa köpet?
- Glasögon! Och kattungar.
Vad spenderade du mest pengar på?
- Ugn. Bilar. Kök. Mat.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Ingenting direkt eller snarare väldigt mycket! En lyckad ritt - en fin prestation av hästarna på SM eller VM - en häst som jag har spenderat mycket tid med. Ett barn som vågar och gör något bra.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
- Gladare.
Favoritprogram på TV?
- Svårt... Ja gillar Grey, Lykke, Solsidan...
Är det något du saknade 2012 som du vill ha år 2013?
- Egentligen är jag väldigt nöjd. Jag kan önska mig mer ridtid till exempel - men då blir det på bekostnad av familjetid - så då önskar jag mig inte det...
Vad ser du mest framemot med år 2013?
- Också en svår fråga. Jag försöker ju att inte se för långt fram - utan försöker hitta något att se fram mot idag, den här timmen. I det lilla vara nöjd med det lilla. Jag njuter av en stund vid datorn med en kopp kaffe just nu och ser fram mot att åka till ishallen med mina barn om en stund (även om jag hatar att åka skridskor). Men jag ser fram emot nya utmaningar med pållarna. Jag ser fram emot att se mina barn utvecklas och växa och lära sig nya saker. Och jag ser fram mot en Libanonresa med familjen. Och bebben som ska födas av våra fina vänner i byn!
