24/10; måndag
Omständigt och oeffektivt - vi är där nu…. Vi har varit där förrut. Kanske är det mörkret. Tröttheten. Bedömningar. Hostan. Utvecklingssamtal. Föräldramöte. Betygsvarningar… jag vet inte. Men jag vet att vi måste vända det!
Låt mig få tillbaka friheten, glädjen, lusten till skapandet och utvecklandet. Låt mig vilja ett tag till. Låt mig orka. Låt mig hitta mina vägar och göra det jag brinner för! Det jag tror på. Det vi tror på. På ett sätt. På ett effektivt sätt.
Låt mig veta vem som ska läsa frånvaroanalysen som ska läggas i ett nytt system. Är det eleven? Föräldrar? Rektorer? Politiker? Chefer? För vems nytta för jag det?
Hur ska vi samla alla "dumheter" en elev gör? Maila? Vem ska man maila? Post-it-lapp? Dokument? Stella-anmälan? Vem sammanställer? Och ser till att åtgärdstrappan följs? Hur många gånger ska en elev få kränka en annan elev?
Jag vill göra rätt… men det är svårt. Tidskrävande. Omöjligt. Oeffektivt.
Ett sätt. Ett system. Effektivt.
Jag är trött nu.
Men det beror inte på covid.
Det beror mest på oeffektivitet. Känslan av otillräcklighet och av att inte veta hur man ska göra. Att inte veta om man gör rätt…
Ungdomarna som tände eld på Pride-flaggan i Vederslöv fick straff.
4/10; tisdag
På morgonen läste jag ett minne…
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag visste inte då hur lång vår resa till diagnos skulle bli. Hur många kartor som skulle ritas om.
Många tårar har trillat. Många känslor har känts… Sorg, oro, ilska, frustration, orättvisa - men också lättnad, glädje och acceptans… och just idag läser jag en annan mammas oro inför framtid - hennes dotter har just fått diagnosen IF. Hon ville höra
solskenshistorier.
Och jag tänker på att alla kämpar med något… jag tänker på min vän som just genomgått en operation, en annan som kämpar med ohälsa, en tredje som var på akuten med sitt barn i natt. En annan fick höra att barnet var åtalat för hatbrott. Och en före
detta elev sitter häktad. En vän har tydliga fysiska problem - som egentligen är psykiska - eller är det tvärtom? Var går gränsen mellan det psykiska och det fysiska? Mellan det fysiska och psykiska? Spelar det någon roll? Jag mötte en förälder
som försöker få sitt barn till skolan…
När jag äter löser jag några mattetal åt en förälder som försöker hjälpa sitt barn.
Vi kämpar på olika sätt. Var snälla mot varandra. Alltid.
1a september; torsdag
Jag springer vidare medan älvorna dansar på sjön och maxi springer bredvid. Medan solen går upp - och ner. När regnet piskar, vinden viner och solen står högt. Jag springer när benen känns lätta eller tunga. Jag springer med en ljudbok i öronen, till tystnaden eller till Winnerbäck (eller någon annan):
"Blev så trött på den heta sommarn… "
"Trött på all valproganda, lika billig som reklam
Ja, "Vi vill ha ett bättre Sverige", åh fan!…"
"I hennes vilda höstträdgård
Hjärter dam, nu i september
Börjar en annan typ av vår…"
"Jag blev så trött på den heta sommarn
Trött på att aldrig stå pall
Trött på clownerna i TV
Trött på inget, trött på allt
Men hjärter dam, här får man krafterna igen
Snart kan jag ta mig ut på isen, men inte än
Och Hjärter dam, om skräpet hinner ikapp dig
Drömmen flyr och vardan gror
Och om du letar efter tråden
Eller bara saknar en bror…"
"Rsd402
30/8; tisdag
Vdif:s 90årsfest i lördags kväll.
Ridning och Svampplockning innan Skogsbadet klockan 10 på söndagen.
Öppna sinnen - dofter, känsel, vidgat perspektiv och inre kompass.
Jag förundras ofta av lugnet, mångfalden, storheten och detaljerna i skogen.
På kvällen var det innebandymatch och jag satt i sekretariatet.
Igår kom klara hem från sin resa. Och på kvällen var det fotbollsmatch.
I morse sprang jag min 400:e runda, #rsd400.
Ikväll har jag ridit och träffat årets första älgloppa.
26/8; fredag kväll i Ljungby
28 år senare.
"Trodde du att vi skulle sitta på en fotbollsmatch i Ljungby om 28 år, den där agustikvällen på parken när vi hånglade för första gången?"
Knappast.
Men ändå självklart,
För det är så det har varit hela tiden.
Självklart.
Enkelt.
Vardag och fest.
Enkelt och svårt.
Med kärlek.
Hundar. Hästar. Bollar. Klubbor. Barn. En salig, härlig blandning. Av sött och salt.
Sämre kunde man ha det än en fotbollsmatch i Ljungby med yngsta sonen.
Fortsättning på dagen…
Diskussioner om värdegrundslektioner. Diskussioner jag redan har redan - i varje klass, så gott som dagligen. När det behövs. Om värderingar, om språkbruk, om likvärdighet, om rättigheter och skyldigheter, om jämställdhet… Det blir lätt
krystat när det ska göras för "att någon annan säger det". Diskussioner som vi kunde haft en annan dag. Idag är dagen före eleverna kommer.
Idag vill vi förbereda för att ta emot eleverna.
Vi hade ledningsgruppsmöte.
Och åt tårta för att fira att lärarförbundets ihopslagningen.
Vi blandade lösningar inför kommande laboration.
Jag bråkade med det nya frånvarosystemet som inte gick att logga in på.
Jag plockade fram penna och sudd till eleverna.
Imorgon kommer eleverna - en del med förväntan, en del med ångest, en del med en klump i magen… och de flesta med en pirrande känsla av nervositet.
Jag vill ju att det ska bli bra.
Vi kommer att umgås mycket under de närmsta åren.
Jag ska tjata på dem om tider, mobiler, laddade cromebooks och rätt material.
Jag ska lära dem allt jag kan om Fotosyntesen, cellandningen, den naturvetenskapliga metoden, atomer och människokroppen…
Jag ska lotsa dem genom högstadiet - för många är det inte den roligaste och lättaste tiden i livet. Vägen kantas av krossade hjärtan, stormiga känslor, hunger och stress.
Jag kommer möta dem - ofta med ett leende. Det kommer finnas dagar när jag är trött, besviken, arg och frustrerad - men jag vill dem väl. Och jag ska göra mitt bästa för att mina elever ska trivas och lära sig så mycket som möjligt.
Nä jag kom hem var energin obefintlig efter att ha varit inne i skolan utan ventilation - och ute var det över 30 grader och åska i luften.
Jag tog ut den svarta (lånehunden) och den bruna på en löptur och killarna följde med på det efterföljande badet. Energin fylldes på. Och imorgon kommer eleverna - då rår jag över min egen tid.
13/8; lördag
Gårdagen började i skolans matsal. Vi skulle diskutera beredskapsplanen. Dagen innan diskuterade vi regler.
Genom åren har det genomförtsmer eller mindre förändringar i skolan. Jag har varit med om
lärarlönelyft och förstelärarreform, införandet av lärarlegitimation och lanserandet av betyg i åk 6. Jag har sett förslag om mer undervisning, förlängd lovskola, betyg i ordning och uppförande, hårdare tag i klassrummen, professionsprogram för lärare, ökade befogenheter för att hålla ordning… många gånger känns förslagen långt från verkligheten och långt från det som verkligen står på lärarnas önskelista. Maria Wiman skriver: (
https://www.lararen.se/nyheter/kronika2/wiman-politiker-hall-er-till-det-ni-kan-nagot-om?fbclid=IwAR25ewYGB4dAh4HROqkApSOhjdk5G8S3RrpRVssbNP65pC0qzuXrFPN4-Eo&fs=e&s=cl):
"
Kommer kontrakt i ordning och uppförande att göra skillnad (Liberalernas förslag)? Står en ny lag om mobilförbud högt på önskelistan (Socialdemokraternas bedrift)? Är det verklighetsförankrat att föreslå en extra timme undervisning om dagen (Moderaterna)? Eller kan det vara så att det som på riktigt skulle rädda våra ungar är adekvata läromedel, ändamålsenliga lokaler, bemannade skolbibliotek, reglerad undervisningstid, personaltäthet, fyllig elevhälsa, mindre klasser, nedbantad administration och tillit till professionen?"
Precis det Maria skriver är min önskelista…
Vi fortsatte gårdagen med en föreläsning av Olof röhlander. Mina anteckningar har från föreläsningen:
Hitta ditt egna Matfors.
Värna om ditt Matfors.
Förhandla inte bort ditt Matfors.
Vi förväntas gilla förändring…
Vi mår bra av frivilliga och självvalda förändringar.
Förstår jag förändringen?
Hur kan jag få det här att betyda något? Ge det ett värde. Låt det betyda något.
Olikheter är en potentiell styrka.
Se till att Må bra så ofta du kan!
Bli inte frustrerad i onödan över andra människor - bli fascinerad.
"Var sak har sin plats. "
Håll dig till stammen - kom till stjärnan.
Listor - man gillar att stryka!
Listan kan också få en att inte känna sig färdig. Listan tar aldrig slut.
"Det är lugnt" - "oj". Det är lugnt för att någon annan ordnar.
Jag har mycket batteri…
Inget batteri - "har någon laddare?".
Hyran är en oförutsedd utgift varje månad…
Inte motivation.
Aktiviteten är belöningen.
Inre motivationen är känslig för yttre påverkan - bedömning.
Lev din dröm - någon gång.
Allt du gör behöver inte landa i kategorin inre motivation.
Hållbart.
Det är inte roligt hela tiden - men det ger mig något.
3 grundläggande psykologiska behov:
- Kompetens - (gör lätt/för svårt/val inom strukturen: utmaning men ändå klarar det… är du på rätt avstånd från korgen? Eller saknar du korg? Eller flyttas korgen hela tiden? Finns det flera korgar - och man vet inte vilken som är rätt…)
- Tillhörighet - känslan av sammanhang, acceptans, samhörighet. "Lättplacerad på bröllop" Det viktiga är att vara intresserad - inte att vara intressant. Vad är det som gör att elever engagerar sig - "min lärare gillar mig".
- Autonomi - känslan av möjlighet att påverka och göra val. Valfrihet och frivillighet inom strukturen.
Ibland skaver det lite. Ta kontroll över ditt eget liv.
Efter föreläsningen sprang jag en runda i bokhultet innan jag skulle hämta Sigge på hockeyn.
Och så var jag på systemet. Jag gick helt efter namnen på drycken.
Och så väntade jag in Martina för att skåla in helgen.
Och efter paddeln anslöt grabbarna.
"Mitt eget Matfors". Aktivitet och Vänner.
Dagen avslutades med ett vm-guld i hoppning.
Och dagen inleddes med löpning och ridtur. Ännu en fin dag i 30 graders värme!
19/6; söndag
Igår: Linus rsd900! Då - för 900 dagar sedan var utmaningen en månad. Då började Linus, jag, pappan och lillebrorsan. Om vi hade frågat 100 vänner då - vem som skulle springa en vecka, en månad, 900 dagar - skulle nog få svarat Linus… Jag
fick ge upp pga en ridolycka andra dagen. De andra gav upp innan månaden var slut… men inte Linus! Det passade honom. Minst 1,6km i ur och skur. Efter hand blev löpsteget och kondisen bättre, turerna allt längre och det var lättare att springa - än sluta! Respekt!
Farmor bjöd på tårta.
Jag är hopplöst efter - men stolt. Rsd328.
Idag har vi varit på Ikea. Och på fotbollsmatch - Sigge gjorde mål från halvplan och vd vann med 4-2. Ridit en runda. Sprungit. Tvättat båten…
Klara hittade en fyrklöver!
14/6; tisdag
Det fanns en tid - när jag tog saker för givet…
Att man är odödlig…
Att mamma skulle finnas där - för alltid…
Att mina barn skulle klara proven och få betyg (om de var på lektionerna och pluggade lite)…
Att de skulle ha kompisar, ha någon att ringa om de ville hänga lite, bli bjudna på kalas och fester…
Att jag skulle behöva oroa mig för fylla för min 16åring…
Att mina barn ska få lämplighetsintyg för körkort…
Idag kom det på posten. Det finns inga garantier. Men det finns en möjlighet.
Att overheadprojektorn alltid skulle finnas… (boken låg i personalrummet idag - tryckt 1994).
Att sommarlovet är oändligt…
Att ovanför molnen är himlen alltid blå…
Att efter regn kommer solsken…
Att allt är en tävling…
Att kärleken är evig…
10/6; fredag
Att vara lärare är mångfacetterat i allmänhet och de sista dagarna på läsåret i synnerhet. Högt och lågt. Skratt och tårar. Vemod och kärlek. Hot och löften. Brännboll och revy. Matlåda utan bestick. Lunch på slottet. Den blomstertid nu kommer. Jordgubbstårta. Och ett sommarlov. Farväl. Med lättnad - och oro. En del har överträffat sig själva - på många sätt, inte bara i de sammanfattande bokstäverna i kuvertet, de har varit här. Har stått upp. Andra drömmer om mer. Önskade sig mer. "Låt dina drömmar få ta den tid de kräver! Du kommer att gå i skolan i hela ditt liv. Varje arbetsplats kommer att ge dig tillfällen att lära massor. Så lugn – möjligheter att lära finns alltid och överallt."
Linus var en av dem som tog farväl av grundskolan idag.
En resa som blev ett större äventyr än vad jag någonsin kunde ana.
För de flesta elever är resan från start till mål, tydligt uppmärkt. Vägen är en bred och asfalterad motorväg med tydliga vägskyltar och räcken vid sidorna.
Några elever har en smalare väg, lite krokig, lite upp och ner men det är fortfarande en väg.
För några är det en snårig djungel, en stor, öde öken, glaciärer och djupa stormiga hav. Full med villovägar. En labyrint med återvändsgränder. Utan flytvästar, livbojar, kartor, kompass och vägräcken.
I sexan fick Linus karta ritas om. Av oss. Utifrån sina förutsättningar. Det fanns ingen tydlig väg.
Det ena benet framför det andra. Mot 1000 dagar.
Din bedrift är så mycket större - än de flesta andras. Med familj, vänner, lärare och elevassistenter har du hittat stigen och resan har fått ett slut - eller åtminstone har vi kommit en bit - och du är starkare och snabbare. Vi har fått erfarenheter som vi ibland har önskat att vi aldrig hade fått. Men likväl tacksamma över desamma.
3/6; fredag
Jag rusar genom korridoren - likt en surikat flackar jag med blicken genom vimlet av elever. Söker. Elever duckar. Jag jagar - och de parerar. Betygsdeadlinen är obarmhärtig. Hårfin. Och ändå - så definitiv. Jag ska beakta all tillgänglig information
om elevens kunskaper. Närhelst den kommer. I matkön. i korridoren. I sjunde timmen… Jag försakar utflykten med barnens klass, en lång ridtur - stressar mig igenom den kortare - sover för lite och vänder ut och in på mig själv och letar efter underlag för
betygssättning. Pressar mig. Och ofta undrar jag om jag vill jag mer än eleverna? Man vill ge dem alla förutsättningar och flera chanser att visa vad de kan. Jag tror mig veta att kunskapen finns där - men behöver konkreta bevis. Behöver något. Jag vill
ge dem möjlighet att visa kunskaper på olika sätt.
Linus vaknade igår och sa att "han var trött, att de inte gjorde något på lektionerna". Och all min frustration gick ut över honom. Samtidigt som vi gör all bedömning ska vi försöka underhålla. Och det ska vara meningsfullt. Trots att flera bänkar står
tomma när elever har tagit ett tidigt sommarlov - väl medvetna om att "betygen är satta". Och en del orkar faktiskt inte mer. Orkar inte med de annorlunda dagarna. Vill ha rutiner och ramar. Ett schema att följa - vill inte titta på film, vara på utedagar,
bada och avsluta…
Själv somnade jag en stund när jag kom hem idag. Och efter en stund undrade jag om inte Sigge skulle komma hem snart - men när jag tittade in på hans rum sov han. Han hade kommit hem innan oss och somnat…
Vi är trötta nu. Både elever och lärare. (Och katter.)
Jag städar lite. Och springer en runda. #rsd312.
Försöker se den prunkande grönskan som den sommarlovsprydda vägkanten är pyntad med. Lupiner. Och så maskrosornas frön - en symbol för hur eleverna snart kommer flyga iväg…? Hitta ett nytt ställe att gro… Slå rot. Växa. Blomma. Allt börjar om…
29/5; söndag
Mors dag.
En vän firar din mamma. Mina tårar kommer. Oväntat och fort. Jag tittar bort. Men hon ser. Ger mig en kram. Saknaden är påtaglig.
Vi hördes i stort sett varje dag. Jag vet att hon försökte att hålla sig från att ringa alltför ofta. Hon ville inte störa. Men hon ville så gärna vara en del av vårt liv. Och hon var en stor del av våra liv - mitt liv. Mina barns liv. Hon kom förbi. Tittade till oss.
Jag hade gjort vad som helst för att få höra hennes omtänksamma ord, hennes kloka råd och hennes innerliga kärlek en gång till... Otaliga gånger har jag tagit upp mobilen och försökt ringa henne under de här åren- otaliga gånger har jag trott att jag har sett bilen komma på uppfarten, eller att det är henne jag möter i affären - ibland har jag till och med låtsats att tanten som står framför mig i affären är min mamma...
Otaliga bilder, stunder och tankar har jag velat dela med henne under de här åren. Otaliga frågor har jag velat ställa.
Jag är otroligt tacksam för allt hon gav mig - all tid hon delade med mig. Hon lyssnade alltid tålmodigt. Hon körde mig alltid till det ena och det andra - land och rike runt på agilitytävlingar, satt i kalla ridhus - och jag vet att hon gärna hade gjort detsamma för sina barnbarn - hon hade suttit på innebandyläktaren eller vid fotbollsplanen. Idag tittade vi på Sigge när han spelade fotboll. Pappa var med idag. Mamma hade varit där…
Hon fanns alltid där. Pratade peppade, tröstade och la grunden för den jag är. Hon gav mig trygghet.
Jag har känt sorgen i varje cell i kroppen. Många gånger har sorgen förlamat mig. Men det är också ett tecken på att hon var viktig. Att hon har funnits där. Att hon fattas mig. Och det är jag otroligt tacksam för. Och därför tillåter jag mig att fälla en tår idag - och andra dagar, för saknaden, för kärleken. Och påminner mig om att det finns fortsatt glädje bortom sorgen och lever våra liv som hon hade velat, men glädje, energi, och kärlek!
Du fattas mig mamma. Varje dag. I allt jag gör. I varje framsteg och i varje bakslag. I alla konversationer, tankar, beslut, planer och drömmar... så fattas du mig och oss.
"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt."
Göran Tunströms dikt... jag viskar, men jag vill skrika "Förstår ni? Min mamma finns inte mer och jag vet fortfarande inte efter alla dessa år, åt vilket väderstreck jag ska gå!"
Men jag skriker såklart inte. Jag går, trevar mig fram. Letar efter kompassen. Tvingar mig framåt. Jag är själv mamma. Jag ska vara den trygga, den som visar vägen och vägleder mina barn. Jag skulle behövt hjälp med det. Av mamma. Min trygghet. Det finns inget substitut för henne. Ingen som bryr sig om mig på samma sätt som hon gjorde. Ingen som förstår som hon gjorde. Hon stod alltid vid min sida. För alla. Hon fanns alltid. Och så plötsligt var hon borta. Precis innan sin 60årsfest. Hon hade älskat att öppna paket. Ha kalas. Dricka vin och träffa alla.
Det finns så mycket jag hade behövt veta innan hon dog. Det finns barnbarn som aldrig fick träffa henne - som hon aldrig fick träffa. Det hade hon velat. Hon var inte klar. Jag var inte redo. Det blev inte som vi hade tänkt. Men jag ska aldrig sluta sakna henne. Aldrig sluta prata om henne. Berätta hur hon var. Jag ska gråta - stilla tårar - för all kärlek jag fick. Som alla fick. För sån var hon. Villkorslös kärlek. Utan krav. Hennes kropp gjorde ofta ont. Lagade pannkakor och bjöd på hemlagat, noggrant förpackat. Klippte gräs. Skjutsade oss barn, skötte all social kontakt och hon fanns alltid där - till den dagen då hon inte gjorde det längre... Vi var hennes värld. Hon var vår...
Lärarens maj...
Sommaren börjar närma sig. Det regnade idag. Och sommarvädret känns långt borta, som alltid såhär strax innan sommarlovet.
Jag längtar efter sommaren och samtidigt vill jag inte att maj ska ta slut. För när maj är slut så vet jag att jag måste ha satt alla mina betyg. 12x25 (give or take).
De nationella proven är just rättade. Andra prov likaså. Summeringen har börjat. Eleverna ska ha möjlighet till kompletteringar. Och det ska kommuniceras.
Samtidigt ska man hålla lågan uppe hos eleverna. Krysta fram innehåll som engagerar, är viktigt och roar. Och revyn ska planeras och repeteras. Utedagar ska roddas.
Snart är maj slut.
Snart ska vi säga hejdå till våra nior och sjunga om blomstertiden som kommer. Och börja planera för att ta emot nya sjuor. En ny läroplan ska implementeras, nationella prov ska rapporteras in till kommunen och skolverket och klassrummen ska städas.
Håll ut. Håll i. Snart är maj slut. Snart är det ett oändligt sommarlov.
Ikväll har jag ont i en arm. Oförklarligt. Som träningsvärk utan träning. Jag har ont i ryggen. Och foten. Höll på att svimma av ett blinkande lysrör på jobbet. Kanske är det bara sviter av maj…
Idag är det sju år sedan jag red Blyte för första gången. Ikväll red jag honom.
Djupt tacksam för alla våra turer.
24/5; tisdag
"Tur att jag snart är ledig - så att jag hinner jobba…" Sjuk tanke ändå…
15/5; söndag
"Världen har aldrig varit vackrare - än när mångfaldens färger speglar sig i himlen över min gamla skola på kvällspromenaden." Så skrev jag på bloggen i maj 2020.
Världen har aldrig varit hemskare. I fredags brann flaggan i Vederslöv… Och jag vet vilka som gjorde det. Hade det varit mina barn hade de fått köpa en ny flagga och samla alla eleverna och be om ursäkt samt gått en kurs på rfsl.
2020 brann den också. Men på Teleborg.
Jag vet att jag pratade med mina elever om det. Att någon - eller några - i skydd av mörker, kanske av rädsla för mångfald, kanske av hat, kanske i protest - kränker människovärdet. Jag kommer aldrig sluta prata om allas lika värde - oavsett vem man
är eller vem man älskar - jag kommer fortsätta prata om det vackra i kärleken. Jag vill tro på mångfalden, på kärleken. På olikheterna och färgerna.
Precis som då, 2020, önskar jag av hela mitt hjärta att alla vill stämma in med Kent:
"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är …"
Helgen inledde med AW med arbetslaget och avtackning av en jobbarkompis. Pubrunda.
Och ridtur, städning och mer pub - men i den egna byn och goa vänner. Idag har det varit fotboll - hattrick för Sigge och vinst för laget - och ridtur bland tomtar och troll. I en vacker värld. För alla. Sluta aldrig kämpa.
6/5; fredag
Städar.
Och konstaterar att - vi är nästan där… Nästan.
Vi ska bara… få upp de sista listerna. Måla ett par rum - vi måste bara bestämma vilken färg… Sätta upp brandvarnare. Köra några vändor till tippen. Klippa gräs - men då måste vi först få hem de beställa sakerna och laga gräsklipparen (men gräset
väntar inte - det växer sommargäster). Putsa fönster. Planera och bygga framsidan. Sätta upp gardiner - men då måste man först bestämma sig vad man vill vara. Likadant med lampor. Och när man är nästan klar - då har man redan tagit så många
beslut att man inte orkar ta fler beslut… Trots att det är saker som man behöver för att det ska bli klart, mysigt och ombonat.
Jag springer en runda, #rsd284. Och känner hur trött jag är. Det finns ingen energi. Till något. Inte renovering. Inte städa. Inte jobba. Inte stalla. Inte beställa lampor och gardiner eller köra till tippen…
Mest vill jag lägga mig i vitsippehavet på ekö. Men då måste först båten fixas…
Jag sätter mig i solen och minns att jag fick en energidryck på Dackeritten. Kanske kan det ge mig en energiboost?
19/4; tisdag
Eleverna har skrivit nationella prov i svenska. Och biologi. Snart kommer engelska, SO och matte oxå. Och i moderna språk. Vi lärare har vaktat - roddat med salar och extra anpassningar. Vikarier - för att eleverna ska få ha sin ämneslärare vid provtillfället. Rättat.
På påsklovet - tack för att det kom - så jag hann rätta! Visst ska vi sambedömma - men en stor del måste jag göra själv. När ska jag annars hinna? En rättningsdag - får vi tre biologilärare för att rätta 171 prov (4 delprov) - för likvärdig bedömning
- men som långt ifrån täcker all tid det tar att rätta. En dag som återigen kräver vikarier. Lektioner som jag måste planera. Och den här veckan genomför vi NP-laborationer med sju klasser. Det kräver sin logistik. Pulvret vi behövde var slut hos leverantören.
Det krävs en kemisal. Och tre lärare. Två som övervakar och bedömer labbprovet och en som vaktar utvärderingen av laborationen. Vikarier som tar våra ordinarier lektioner. Laborationerna sprider sig snabbt. På tictok och från mun till mun. De ger oss
lite - vi har labbat så mycket… Vi har gjort bättre labbar - sett mer. Det är inget nytt…
De nationella proven är en stress för många elever. Men också för många lärare. Alla dessa timmar som går åt till förberedelse, genomförande och rättning. Är det inte så att det tar - men än det ger? Är de värt allt? Ofta bekräftar det bara det som jag
redan vet efter tre års undervisning.
För vem gör vi NP? För eleverna? För lärarna? För skolverket? Vi skickar in några elevers bedömning till skolverket - tyvärr får vi aldrig någon respons på arbetet vi har lagt ner.
När proven väl är rättade ska betyg sättas. Skolverket menar att de nationella proven "ska särskilt beaktas i betygssättningen - men inte alls vara alldeles avgörande"… Proven tar tid från min ordinarie undervisning, från yngre elevers undervisning
och från min fritid. Tid som jag kunde lagt på mina elever…
Jag ber om bra bedömningsuppgifter (gjorda av proffs) i en provbank som vi kan använda när vi vill under året. Och som kan säkerställa "nivån" på undervisningen.
Jag ber om att få lägga tiden på mina elever. Planera och genomföra spännande, givande och intressanta lektioner. Hinna bedöma alla mina elever - inte bara niorna.
13/4; onsdag
Fri. Proven är rättade, så långt jag kan göra nu. En lättnad.
Ett tandläkarbesök med sigge.
En god pastasallad - där killarna hjälpte till.
En promenad med hundarna och sigge. Plötsligt. En liten hand i min. Prat och skratt. Badande hundar.
En fika.
Påsklov.
7/4; torsdag
5 grader, snålblåst och ihållande regn. Blöt in på trosorna. Två hästar genom vattenpölar. En god vän. Och två älgar som överraskade oss. Det är något speciellt med ridturer i ruskväder. Medaljturer. De som sållar agnarna från vetet. De som inte
dödar - men härdar. Nu tinar jag upp under filten och tittar på lakers - killarna är i vida och klara på innebandy. Idag kan lakers säsong vara över…
Igår hade någon stoppat ner en orm i min handväska på jobbet - idag slingrade den fram från luvan när jag tog på mig den.
Idag fick vi godis på jobbet.
7/3; måndag
Historien upprepar sig.
Ångesten i bröstet. Tårar som bränner. Orkar inte. Vill inte.
Teknikläraren är återigen sjukskriven. Och jag blir tillfrågad(?) om att ta två lektioner i veckan resten av terminen. Nya klasser att betygsätta. Ny kursplan och kriterier att läsa in sig på. Ett ämne sm jag inte behärskar och inte brinner för.
Kan jag säga nej?
På vems bekostnad? Mina kemielever - vi kommer inte att få vara två lärare på kemilektionen. Teknikeleverna som får mig - utan kunskap… Min! Jag kommer ju att försöka förbereda mig, lära mig och göra det bästa. Det kommer ta tid.
För vem blir det bra? För eleverna? För skolan! För mig?
Jag springer en runda (#rsd224) - på små stigar. Jag springer på onda ben - knät gör fortfarande ont. Jag hör mina suckar - frustrationen måste ut. Jag springer för det jag tror är rätt. Jag springer med fladdrande lockar. Jag ser en kråka. Min kind
är flämtande röd. Jag parerar. Genom vatten. På tunn is -som brister. Jag famlar mot ljuset. Jag springer mot ljuset. Mot trygghet och värme - för
det som är riktigt och sant. Jag vilar i steget. Med bultande hjärta. Och jag vet - att jag återigen kommer lösa det. På min bekostnad…
