Fortsättning…
20/6; tisdag
30/5; tisdag
Jag kan bara hoppas att jag gjorde allt jag kan
Jag börjar hitta någon kraft i mig som jag inte visste fanns
Så jag tar mig ut och går en stund
Molnen de rör sig
Allting är på väg
Går bara framåt här…"
14/5; söndag
I ett skolsystem där varje F garanterar tonvis av extraarbete, upprörda mail och icke förringbar samvetsstress är det bra mycket lättare att sockra bokstäverna en smula. Och i ett system där varje F riskerar att stänga dörren till vidareutbildning för en tonåring är det ibland alltför simpelt att slinta på tangenten. Vips blev ett F till ett E. Etcetera. "
Vi lärare vet det. Hur mycket merjobb det ger. Och vi frågar oss hur långt vi kan sjunka - hur lite kunskaper som ska räcka för ett E, för att slippa slå undan benen på en elev. Hon fortsätter: "Kanske är det dumt att ha betyget F, kanske är det dumt att betrakta skolan som en marknad, kanske är det på det hela jätteknäppt att stora vida kunskaper ska trattas ner i en enda pytteliten bokstav?
Vad vet jag? Jag är ju blott en simpel lärare, böjd över hundratals elevarbeten som väntar på bedömning. I år sätter jag för övrigt 265 betyg. Gud hav förbarmande över min vilsna själ." Själv sätter jag över 300 betyg… jag vänder och vrider. Lappar och lagar. Jag ger chans efter chans. Eleverna är trötta - och jag är ännu tröttare. Jag jagar dem. Jag vill så gärna att de ska lyckas - ofta vill jag mer än dem. Men just nu - hade jag heslt velat sitta i solen, med en ljudbok. Men det gör jag såklart inte…
27/4; torsdag
24/4; måndag
29/3; onsdag
"Svensk skola ska vara kompensatorisk heter det. Och den ska vara inkluderande. Vi stoltserar med att i vårt land praktiserar vi minsann en skola för alla." Alla ska klara det. Till varje pris. Ofta till priset av en otillräcklig lärare…
"Extra anpassningar" som numera är ett verktyg för att sänka kraven på alla elever långt under det någon trodde vara möjligt för inte särskilt länge sedan. Och räcker inte det så är det lärarens fel - som inte har anpassat tillräckligt.
Vi kan inte anpassa bort det egna ansvaret. Eller arbetet som måste göras. Hur mycket kan vi anpassa bort - och fortfarande ge eleverna ett E? "Det är dags att fasa ut extra anpassningar ur skolan och ersätta dem med realistiska kursplaner och särskilt stöd snarare än – som i dag – fasa ut elevernas lärande." Punkt.
"Vad är syftet med skola, om lärandet ändå anpassas bort för elever som behöver skolan allra mest?"
"Vad är vitsen med att eleven – på papperet – ’når målen’ genom förenklingar och reduceringar och på så vis kan slussas vidare uppåt, men utan att få med sig vad man ska?"
Jag är effektiv. Jag är härdad och van vid att verka i en värld där jag alltid kan göra mer, på mindre tid och för fler människor. Man drar in på personal, klasserna blir större, vi har fler lektioner och mer administration. Våra elever får fler diagnoser, fler F och mer mediciner samtidigt som de mår allt sämre. Kanske hade någon fått blomstra om hen bara fick gå en liten omväg. Vi har mindre till för eleven som behöver en trygg famn, för eleven som håller på att tappa det - vinglar fram på ostadiga ben och letar efter lyckan, för yrhönor, tröttmössor, virrpannor och vilsna själar.
I varje klass finns det flera elever med extra anpassningar som vi förväntas följa varje lektion. "En lärare berättar i tidningen "Vi lärare" om att en enda klass kan komma med listor på sammanlagt 72 stycken extra anpassningar som hon förväntas utföra för olika elever – under varje 40-minuterslektion.
Det blir inte mycket undervisning kvar efter att det är utfört. Om det ens går att utföra på ett fungerande sätt?"
"Skolans läroplan förmedlar till elever, föräldrar och skolpersonal att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov". Ansvaret för detta storslagna löfte har genom införandet av extra anpassningar placerats i den enskilde lärarens knä."
"Den lärare som försöker lyfta problemen som uppstår, utmålas inte sällan som en lärare med dålig elevsyn, som inte vill göra "det lilla extra" för varje elev."
Speciallärare ersätts många gånger med specialpedagoger. "Speciallärarens uppdrag är att arbeta med övriga lärare och ta undan de elever som behöver det i liten grupp för att de ska kunna arbeta utifrån sina speciella förutsättningar. Specialpedagogens uppgift är i värsta fall att mästra lärarna så att de driver en undervisning som "passar alla". Det vill säga en undervisning som har så låga krav att bokstavligen vartenda skolpliktigt barn i Sverige klarar dem."... "Det har i alla tider funnits behov att ge specialundervisning till vissa elever i liten grupp. Det behovet finns kvar. " Det som beskrivs som anpassningar i diskussionen: struktur på lektionen och starthjälp av svårstartade elever är i själva verket inte anpassningar utan god undervisning. Vilka elever har inte nytta av struktur och svårstartade elever har lärare i alla tider dragit i gång. Extra anpassningar "låter fint och inkluderande. Men extra anpassningar är i själva verket ett stort svek. I stället för att elever som har ett kunskapsglapp får basal extraträning med en specialutbildad lärare – som de fick förr – har man i dag infört en enklare och billigare åtgärd som i alltför många fall innebär att det svåra anpassas bort."
"Det är dags att fasa ut extra anpassningar ur skolan och ersätta dem med realistiska kursplaner och särskilt stöd snarare än – som i dag – fasa ut elevernas lärande."
Vi lärare: Wiman: Svensk skola är till för välartade barn Wiman
Vi lärare: "Politiker – varför ska lärandet anpassas bort?" vi lärare
Expressen: Extra anpassningar låter fint – men det är ett svek expressen debatt
8/3; onsdag
10/2; fredag
Igår hade Linus utvecklingssamtal .
Återigen ett möte som fick mig att gråta.
Jag trodde jag skulle slippa det. Jag trodde att Linus skulle slippa att känna sig dålig mer. Att han skulle få känna att han gör tillräckligt bra - är tillräckligt bra. Jag trodde att vi skulle få känna hopp inför framtiden.
Men återigen tappade jag tron på skolan. Och Framtiden.
Igen.
Jag trodde inte att han skulle behöva misslyckas mer. Jag trodde inte att han skulle behöva höra det fler gånger. Jag hoppades. Men jag hade fel…
Jag trodde inte att de skulle sparka på någon som redan ligger. Jag trodde att den verksamheten var anpassad för de som har det svårt. Att den skulle bygga dem och hitta deras styrkor och väg…
När vi går ut frågar Linus om jag är ledsen. Jag fick bita ihop för att kunna se vägen när någon återigen hade slagit undan benen.
Mötet hade fått mig att inte vilja vara med mer. Inte vilja vara mamma. Eller lärare…
Om jag hade hållit i mötet hade jag ringt föräldern när jag såg hur ledsen den blev. Jag hade inte kunnat sova gott den natten…
På kvällen kommer all min oro, rädsla och ångest ut - jag skriker och gråter. Linus är förtvivlad: "jag suger på bygg". Vi gråter. Jag tappade tron på skolan, på mig som mamma och som lärare, på Linus…
På natten kan jag inte sova.
På morgonen efter ringer jag en annan personal - hon är klok. Hon bekräftar mig, lyssnar på min oro och inger hopp igen. Hon fick mig att tro på att det finns en väg och plats. Jag behöver inga garantier-jag behöver bara hopp… Nu ska vi bara försöka få Linus att återigen tro på sig själv…
Jag gick till mina elever. Log. Jag fortsätter framåt.
Efter jobbet åker jag hem. Springer en runda med hundarna. Tar helg. Med min familj.
30/1; måndag
28/1; lördag
Jag blev inte lärare för att göra karriär! Eller för att tjäna en massa pengar. Då hade jag inte blivit lärare… Jag vill bara göra mitt jobb. Jag vill undervisa. Jag är "förstelärare" - men ogillar verkligen namnet - men jag blev det för att jag brinner för mina ämnen. För utveckling. Jag blev lärare för att göra något viktigt och meningsfullt. För att jag tycker om lärande. Och elever. Jag får träffa unga människor och får möjlighet att forma dem till sunda och kloka samhällsmedborgare. Och det är precis det jag vill! Och jag vill ha förutsättningar för att göra jobbet bra! Maria Wiman skriver i en artikel i DN (https://www.gp.se/debatt/skrattretande-att-jante-t%C3%A4nk-hos-l%C3%A4rare-skulle-vara-skolans-problem-1.90571420?fbclid=IwAR1VArh38RB7TgGxBwRraNPs3ymcMblsq8wzpwoqogi6HqOLPMltxjV-Rh0) "Jag vill ha reglerad undervisningstid som tar hänsyn till komplexiteten i att planera och efterarbeta lektioner. Jag vill ha lagom stora klasser där jag hinner se varje elev och hjälpa varje unge att nå sin fulla potential. Jag vill ha digitala och analoga läromedel som stabil grund i min undervisning, till varje elev och i alla ämnen. Jag vill ha rymliga ventilerade lokaler, även när det kommer till ämnen som hemkunskap, idrott, NO eller slöjd. Jag vill ha en skola full av professionella yrkespersoner som stöttar upp där mitt jobb tar slut, det vill säga skolsköterskor, speciallärare, kuratorer, vaktmästare, skolbibliotekarier, elevassistenter och springvikarier. Jag vill ha en lön som står i proportion till min långa utbildning och jag vill ha balans mellan krav och resurser. Får jag dessa förutsättningar kan jag möjligen snudda vid tanken på att göra vad ni kallar karriär (som att mitt yrke i grunden inte är fint nog)." Och jag håller med - det är allt vi vill. Vi strävar inte efter karriär.
Maria bjuder in Mats Persson till en skolvecka. "Han skulle kunna följa med mig från måndagens första lektion, genom veckans alla föräldrakontakter, den eviga dokumentationen, alla möten, fortbildningar, konflikthanteringar och lektioner. Han skulle kunna hänga med i jakten på relevanta läromedel, landa lite i känslan av att aldrig räcka till och få en snabbkurs i hur man effektivast plåstrar om ett benbrott. Därefter kan han reflektera över vad han skrev om att det finns ett "jante-tänk" som står i vägen för att lärare ska göra karriär. Jag tror nämligen inte att Mats Persson riktigt inser hur en lärares vardag ser ut. Jante-tänk har liksom aldrig någonsin varit en del av problemet." Han är härmed inbjuden till mig också. Alla dagar i veckan. Låt oss bygga från grunden. Tillsammans. Låt oss få tid att göra det vi är bra på. Låt oss få glädjen tillbaka.
Idag har jag ridit och sprungit. Sorterat tvätt. Förberett lite inför nästa jobbvecka. Killarna tog hockeybussen med lakers till oskarshamn. Med två minuter kvar av matchen står det 6-1… Jag har skjutsat Klara till stan. Och ätit en fryspizza med ett glas rött.
Fredagen den trettonde
Plikttrogen? För vems skull?
Jag stiger upp först - för att väcka killarna, även nu när jag är sjuk , och för att brygga kaffe till Linus (och Anders och mig) - trots att jag har vaknat flera gånger pga hosta. För att Linus vill ha kaffe innan han åker till skolan? För Anders skull? Eller min? För att ingen annan skulle göra det?
Jag åker till stallet och mockar - bara för att det är "min stalldag" (andra ställer in för att de ska till frisören eller bakar lussekatter eller…) - trots att jag är sjuk. Jag undviker tider när någon annan är i stallet, för att inte smitta. Jag vet ju att Yvonne ska jobba på vida… För att hjälpa Yvonne? Jag rider en liten runda. För att Blyte behöver det? Han blir trevligare nästa gång… För min skull?
Jag lufsar min lilla runda, med koll på pulsen och andningen, #rsd536. För att hunden behöver komma ut? För att få lite luft? För att det är bra att röra sig? För att få se ljuset? För att klara min runstreak?
Jag planerar mina lektioner, rapporterar mina lektioner, besvarar ledighetsansökningar och mail - trots att jag är sjuk… För mina elevers skull? För ledningens? För mina kollegors? Eller för min - det kanske blir lättare när jag kommer tillbaka…?
Jag ska städa lite idag. För att det behövs? För att "någon" måste göra det? För att någon annan tycker att det behövs? För att solens få strålar lyser in och avslöjar dammet och jag sitter i soffan? (Men solen går snart i moln…) För att jag hinner? För att kunna lyssna på ljudbok en stund när jag dammsuger? För att kunna slappna av senare - få lugn i själen när jag sitter i soffan? För att jag orkar?
Jag är inte bra på att vara sjuk. Jag är rastlös. Och ändå Så trött. Trött i kroppen. I huvudet. På att vara trött…
4/1; onsdag
Jag har sovit dåligt några nätter nu. Det fanns någon natt, ett par nätter in på jullovet, när jag faktiskt sov. Men nu är det alltså dags igen. Att jaga elever i långa korridorer mitt i natten, att planera lektioner, att skicka meddelanden till föräldrar, dokumentera, bygga relationer, förenkla, förklara, undervisa och anpassa… inte räcka till… Jag vaknar genomsvettig, stressad med käkarna hårt sammanpressade. Och det kliar lite i halsen - säkert håller jag på att bli förkyld - det är inte ofta jag är det - men det är ju bäst att passa på när det är lov? Och armbågen värker när jag ligger på den…
Det har regnat dagarna i ända. Vädret lyfter inte mig. Inte känslan av att behöva jobba heller. Eller mailen som trillar in från arbetsgivaren. Nya elever på väg in. Behöver ni vikarie när ni ska på utbildning - fredagen efter lovet - en fredag igen… (Hur tänker skolvärlden när de bestämmer utbildningsdagar för samtliga förstelärare när de väljer fyra fredagar? Samma elever som drabbas varje gång. Samma lärare som drabbas varje gång - de som råkar ha ett hål och kan vikariera…) Från studenten som ska börja v.3 och som vill hälsa på redan under nästa vecka. Förberedelser inför utbildningen som vi ska gå på under fredagen. Program över studiedagen på måndag - interkulturellt arbete, personalmöte, ämnesarbete och utbildning i DF respons (ytterligare en arbetsuppgift) - väldigt lite tid för egen planering (på tisdag har jag fem lektioner som då ska vara planerade och väl förberedda).
Fler arbetsuppgifter. Större klasser. Dokumentationskrav i flera olika system… Jag läste en artikel om "etisk stress", "Samvetsstress" eller "moralisk stress" - som allt oftare används för att beskriva upplevelsen av att i sin yrkesroll inte kunna handla på det sätt som man själv uppfattar som det moraliskt rätta. Ofta handlar det om känslan av att inte räcka till och inte ha kontroll - när man sig tvingas att agera på ett sätt som står i konflikt med egna värderingar, riktlinjer eller yrkesetik. Det handlar ofta om att vara engagerad i yrket - att reagera på saker som känns fel. Men om stressen ligger på under en längre period, och man inte har resurser att hantera det, då kan det få konsekvenser. Känslan av att inte hinna med kärnuppdraget - är fruktansvärd.
Och så kommer Anders hem från jobbet. Vi ska göra bao bons. Men plötsligt har han bokat in en paddelmatch. Maten kommer bli sen. Jag är hungrig. Jag gjorde mig till ett offer - men tog en tallrik fil. Jag är stressad - trots att jag inte gör något - för att jag inte gör något. Stressad för att Linus mest sitter hemma - det är svårt att hitta på något. Jag - vi - hade behövt komma iväg. Göra något annat. För att inte känna att jag borde göra en massa.
Kanske är jag inte så stressad (de flesta lektionerna till nästa vecka är planerade - eller åtminstone tisdagens) - jag är nog mest uttråkad? Och hungrig. Klara och Linus bakar. Jag dricker vin. Anders spelar paddel och Sigge är på innebandy- ikväll blir det bao bons och hockey. Egentligen behövs det inte så mycket. Ibland behöver man bara vara lite arg i sitt eget hus, minska kraven på sig själv, inse att jag är ledig… Kanske kommer jag att ha varvat ner (och funnit julfriden) lagom till terminsstarten?
Egentligen är jag ju rätt nöjd med en ridtur, en löptur, sport på tv och…?
29/12; torsdag
27/12; tisdag
En stund i stallet - jag möts av ett dovt gnäggande när jag kommer. Tar ut hästarna. Mockar noga. "Staffan var en stalledräng…"
Jag rider en runda. Återigen, för tredje gången på kort tid, möter vi en älg/älgar. Hjärtat slår hårt på Blyte. Men han står stilla, istället för att fly. Han litar på mig. Jag klappar honom. Pratar med honom. Och strax har älgen sprungit iväg och vi fortsätter. Solens strålar når oss. "…Och hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav…"
Jag kommer hem. Lite lunch. Och sedan kan jag inte motstå längre. Jag öppnar datorn. Jobbar lite. Skickar ett SMS till en förälder. Får snart ett tillbaka. Jag vet att januari kommer. Om jag förbereder lite nu - blir det mindre sen? Kanske blir jag lugnare i själen?
Jag har tagit det lugnt ett par dagar. Inte tänkt på jobbet - så mycket. Försökt njuta av friheten. Vilan är välförtjänt. Under terminen är det otaliga är möten, öden, människor - och när jag hör att man endast kan upprätthålla femtio sociala kontakter så förstår jag varför jag inte orkar (inte alltid ens orkar vårda de kontakter/vänner som betyder mest för mig)… varje dag träffar jag ca 25x5 olika elever i klassrummen, femtio kollegor, familjen… Jag möter så många människor hela dagarna - försöker få dem att förstå, växa, lära. Jag lugnar, vårdar, vägleder, peppar, löser, tröstar… Jag har haft otaliga lektioner - prövat och omprövat, laborerat, förklarat. Jag skriver om labbinstruktioner som finns i det tryckta läromedlet - justerar mängder, förenklar, gör det tydligare - kanske en bild? Jag har mött mina elever med ett leende (oftast) - jag har fått dem att le (oftast). Jag har fått dem att lyckas. Och aldrig gett upp om de har misslyckats. Jag har planerat på kvällar och helger. Och jag har vaknat mitt i natten för att planera en lektion. Eller suttit på hästen eller sprungit när jag kom på en lösning. Jag har gjort planeringar till vikarier och jag har vikarierat utan planeringar. Jag har rastvaktat, ätit pedagogiskt och suttit med min kaffekopp framför datorn istället för att ta en välförtjänt rast. Och jag har suttit på inspirationsföreläsningar och utbildningar och funderat på hur jag ska få tid att göra det riktiga jobbet. Jag har gått på lov - med känslan att jag äntligen ska hinna jobba… Jag har känt frustration över otillräckligheten, förutsättningarna som saknas och oeffektiviteten i systemen. Jag har gjort det bästa av situationen. Jag har löst det…
"Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet…"
16/12; fredag
4/12
Som jag har försökt. Så mycket jag har läst. Som jag har kämpat, ursäktat, förklarat, förlåtit, anpassat, minimerat, maximerat, analyserat, fantiserat och ritat om kartor. Jag har gått på villovägar, gått vilse och hittat rätt… Som jag har gråtit och skrattat. All den ångest jag har känt. All oro. Så mycket jag har önskat - att allt skulle varit annorlunda - men då hade det inte varit som det är… Som jag har försökt förstå…
Så mycket jag har lärt mig - av mitt barn. Av den brutala verkligheten. Vi har blivit snabbare på att svara - för att inte få en fråga till. Vi har blivit bättre på att dela upp godiset och räkorna i små skålar så att det inte blir någon tävling. Jag har lärt mig att vara nöjd i nuet.
Jag förstår föräldrar som kämpar på ett helt annat sätt. Jag vet att de försöker - så gott de kan. Att de allra flesta vill sitt barn det allra bästa. Ibland saknas förmågan, ibland kunskapen - men de flesta försöker… De vill sina barn det bästa. Jag förstår att man måste välja sina strider. Att det "inte är bara" att få barnet till skolan, göra läxan eller närvara på lektionen… Vi ser ibland otillräcklighet hos föräldrar och vissa lärare kan till och med prata illa om föräldrar som inte riktigt klarar av att skapa struktur för sina barn. "0m föräldern bara satte hårdare gränser…", " om föräldern bara tvingar barnet att första läsa läxorna…", "jag hade bara…"…. Men jag väljer hellre att se föräldern som kämpar och försöker men ändå kanske inte når ända fram. Det synsättet skapar en mjukare relation till både förälder och barn. Jag försöker att inte döma, vi gör alla så gott vi kan. Utifrån det förhållningssättet kan det vara lättare att både ta och ge råd och tips och skapa de bästa förutsättningarna för varje elev. Jag beundrar de föräldrar som kämpar i vardagen med att fostra sina barn och som dessutom ibland får kämpa mot en oförstående skola. Som kämpar med att bevisa att de gör så gott de kan…
Att ta hand om ett barn som man behöver värna om lite extra, som möter rätt mycket utmaningar i livet har gett mig mer kunskap i mitt yrket än jag någonsin hade kunnat få på en kurs eller på universitet.
Det har gett mig en människosyn präglad av en djupare förståelse kring hur olika förutsättningar vi får med oss ut i livet. Hur vi trots dessa olikheter ändå alla har samma rätt till en utbildning - och rätten till ett människovärde.
Den här helgen har mest ägnats åt stall, löpning, jobb (betygsättning och förberedelser) och hockeymatcher. Andra advent - träning och glögg med farmors lussekatter framför Robinsson får avsluta helgen.
10/11; torsdag
"- När min son fick sin diagnos ADHD trodde jag att livet var slut. Skulle det verkligen vara så här? Konflikter, orosanmälningar och en skola som inte fungerade. Hur sköter man arbete, karriär och barn som har diagnoser?" Men livet gav mer. Hon vände en nedåtgående spiral med rätt förutsättningar, förståelse och resurser.
Jag har följt henne länge. Läst bloggen och inlägg på fb. Sett bokstavslandet. Hon är skön - utan att försköna. Hon påminner om det man redan vet - men som man mår bra av att höra. Hon inger hopp när hon, utan filter, berättar. Hon berättar om rutiner, utbrott och ångest….. allt som skaver och hur hon ibland bara satte sig på trappen och grät. Oförmögen att hjälpa sitt egna barn mot samhället som gjorde det kaosartat…. Vi kan ju inte bli arg på en diagnos…
Det finns igenkännelse. Jag minns plötsligt hur Linus radade upp bilar och drack nyponsoppa. Hennes son åt bara en sorts välling och hade pippiperuk.
Att han ständigt blev biten på dagis och plötsligt började bita andra… det hände hennes son oxå…
Hur han älskade att känna på hålen i stickade tröjor. Hennes son ville känna på håriga män.
När han blev intresserad av golv. "Vad har ni för golv hemma?" Hennes son kände på trä…
När man kom till dagis och fröken plötsligt stod där och berättade bland andra föräldrar och barn om allt som hade hänt - hur klumpen i magen alltid infann sig så fort jag gick mot dagis… Att alltid få höra det som varit dåligt…
Det är lika - men olika… olika - men lika…
Hon påminde om Leendets kraft - du kan inte låta arg om du ler. Linus är kändlig för arg röst. Och att inte bråka om det i flera dagar…
Det är då svårt att vara förälder till ett barn med npf. Att komma på bra saker att säga till barnet - då kan det vara bra att ha en lista…
6/11; söndag
