flisas

Nu är jag just hemkommen från finaste Carolinan och hennes lilla Saga. Jag tar två äggmackor på stående fot och bloggar samtidigt. Sigge somnade på vägen hem och flyttades över till vagnen. Snart ska jag hämta Limpan. Finaste lilla limpan som igår hade tappat en tallrik på fritids och snabbt skulle plocka upp den trasiga tallriken och skar sönder sin hand. Som i lördags, glad i hågen, hoppade ner i badkaret för att sekunderna senare bli getingstucken av en fet, trött geting. Klara ska med en kompis hem - ikväll ska vi på hennes utvecklingssamtal. Igår gjorde hon en Powerpoint hemma om sin familj - "men jag hade ingen bild på pappa så jag tog en på Eric istället, de är ju rättså lika på den här bilden!". Den här veckan skrivs det omdömen. Och jag läser i SvD (jag kan tyvärr inte länka sent i texten utan att hela texten färgas röd, så jag väljer att lägga in länken istället: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/svagbegavad-tabu-i-skolan_7581262.svd) om svagbegåvade och får en klump i magen... Jag väljer att klippa in en stor del av artikeln här. Läsvärt och tänkvärt, inte bara för oss i skolans värld.
"Det är uppskattningsvis 14 procent av befolkningen som i ett IQ-test antas hamna inom normalvariationens nedre del med en intelligenskvot på 70-85. ... Att ligga i den nedre delen av fördelningskurvan för intelligens innebär inte att man har en diagnos, men barnen kan ha minst lika stora skolsvårigheter som barn med till exempel lindrig utvecklingsstörning, adhd eller dyslexi och behöva minst lika mycket specialpedagogik. Enligt skollagen har alla barn som har behov av särskilt stöd rätt till det, men i praktiken gör en diagnos det lättare att få hjälp.
... För att få diagnosen utvecklingsstörning ska den intellektuella funktionsnivån ligga klart under genomsnittet, med IQ 70 eller lägre. Att ha ett IQ på 69 eller 72 innebär inte så stor skillnad, men en elev som får diagnosen utvecklingsstörning har rätt att gå i särskola med anpassad undervisning och det finns en rättighetslagstiftning där man kan få stöd hela livet. Den som ligger strax över gränsen förväntas klara grundskolans mål.
... Markus Björnström arbetar som logoped vid logopedbyrån Dynamica.
–Det händer ganska ofta att vi får remisser på personer där man vill kolla på läs- och skrivförmåga. Sedan visar det sig i samtal att allt i skolan är svårt. Visst kan de ha svårt att läsa och skriva, men det är inte dyslexi som är orsaken till deras inlärningssvårigheter. De här barnen är för välutrustade för att gå i särskolan, men har inte förutsättningar att nå målen i grundskolan. De hamnar i något slags ingenmansland, säger Markus Björnström.
... Han tycker att man i skolan måste börja prata om det här på ett respektfullt sätt, i stället för att låtsas som det inte finns och osynliggöra både elever och problemet. ...
–Man har en bild av att det finns en liten grupp personer som är utvecklingsstörda och en stor grupp som är normalbegåvad. Det är som om det vore en artskillnad mellan dem, men så är det inte. Det är en gradskillnad, säger Gunilla Carlsson Kendall. ...
En utredning av ett barn som ligger på gränsen till utvecklingsstörning kan alltså få stora konsekvenser för barnets framtid.
... Egentligen är svårigheter med teoretiskt tänkande kanske den enklaste förklaringen till skolmisslyckanden, förr talade man om att elever ”inte hade läshuvud”. I dag har den förklaringen hamnat i skuggan av andra.
Barn med svag teoretisk begåvning kan ha svårt att organisera och planera, ha problem med tiden och att prioritera mellan olika saker. Det är samma saker som barn med adhd kan ha svårigheter med. De kan också i likhet med barn med adhd ha koncentrationssvårigheter, men det är inte alltid ett primärt problem utan kan hänga samman med att det är svårt att fokusera på något man inte förstår. ...
Elisabeth Fernell, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Gillbergcentrum vid Göteborgs universitet, menar att det i dagens skola finns risk för att en allt större grupp elever med svag begåvning remitteras till sjukvården för utredning.
– Jag har ställt mig frågan vilken teoretisk begåvning som behövs för att klara skolans mål? Egentligen borde målen vara satta så att även svagbegåvade har förmåga att klara dem. Vi har en IQ-gräns för utvecklingsstörning och särskola för de barnen, alla andra förväntas klara grundskolans mål.
Elisabeth Fernell gjorde tillsammans med Ulla Ek, professor i specialpedagogik, en studie där alla barn som av lärare och föräldrar bedömdes ha svårigheter med koncentration och inlärning i årskurs fyra följdes upp 2009 då de gick ut nian. Det året var det genomsnittliga betygsvärdet 209. Gruppen svagbegåvade fick ett medelvärde på 120 och en stor andel var inte godkända i svenska, engelska och matematik vilket var nödvändigt för att kunna söka vidare till gymnasiet.
– Det kan vara en plåga att hela högstadietiden få uppgifter man inte förstår. I dagens skola är det dessutom stora krav på förmågor som att kunna planera sitt arbete, arbeta i projekt och att arbeta självständigt, säger Elisabeth Fernell.
Hon framhåller att det behövs mer forskning om hur deras studier kan appliceras i den pedagogiska miljön.
– Många elever har samtidigt koncentrationssvårigheter och behöver ”ett yttre stöd för den inre tanken”, det är inte alltid man tänker på det. De behöver mer ledtrådar, påminnelser, att svårighetsgraden anpassas och ofta hjälp att komma igång med skoluppgifter, säger Elisabeth Fernell.
Skolelever med svag teoretisk begåvning riskerar att få höra ”du kan bara du vill” eller ”skärp dig nu”.
–Men det handlar inte om det. Risken är att man bara spär på ett redan svagt självförtroende. Så kallat skolk kan vara en nödvändig handling för att inte behöva vistas i en helt omöjlig miljö.
Just eftersom svag begåvning är så tabu kan det vara känsligt att berätta för ett barn och deras föräldrar att barnets IQ ligger i det nedre spannet av normalkurvan. Även om föräldrarna misstänkt att det är så kan det vara en sorg att få beskedet. Men både Elisabeth Fernell och Gunilla Carlsson Kendall har uppfattningen att det kan vara en hjälp för barnet att få bekräftat att det har svårt för teoretiska resonemang.
–För många barn och unga kan det vara rätt skönt att få det bekräftat. Jag förstår varför det är jättesvårt för dig att hänga med i den här takten. Jag säger inte svagbegåvad till folk, ”svårt med teoretiskt tänkande”, brukar jag säga. Sedan är det viktigt att lyfta fram andra förmågor, säger Gunilla Carlsson Kendall."
Och idag läser jag (http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/begavning-mer-an-en-iq-siffra_7584184.svd): "Andra behov. Hål i huvudet, inte alla hästar hemma, inte vassaste kniven i lådan eller IQ fiskpinne. Få skulle göra narr av den som inte är så fysiskt rörlig, men det finns gott om raljanta omdömen om den som behöver längre tid för att förstå. ...
I dag har vi en annan hierarki, menar hon, diagnoser som adhd, asperger, dyskalkyli och dyslexi har blivit mer accepterade medan begåvning fortfarande är laddat.
– Svag begåvning är en del av normalkurvan vi inte vill se.
Eftersom det inte är en diagnos så räcker det inte riktigt för att barnen ska få sina insatser i skolan, säger Ulla Ek.
Hon anser att det är viktigt att man uppmärksammar de här barnen och identifierar deras svårigheter.
Många utvecklar strategier där de blir experter på att se ut som om de förstår och härma kamraterna. De vänder blad i boken utan att förstå vad de läser eller antecknar flitigt, men är sedan inte hjälpta av anteckningarna. Andra skolkar, bråkar eller blir deprimerade och drar sig undan.
Det kan naturligtvis vara ett tungt besked både för barn och för föräldrar att få reda på att barnets skolsvårigheter beror på svag teoretisk begåvning, men Ulla Eks erfarenhet är att det ofta underlättar.
– Om det är en bra utredning, ett bra samtal med barnet och ett bra möte med föräldrar och personal så blir det ofta bättre för barnet. Man tar död på lite spöken. De får veta att de faktiskt inte är dumma i huvudet, det är alla människors skräck att vara. Vad vi visar är att barnet har svårt för de teoretiska sakerna, säger Ulla Ek.
När barns IQ-testas används ofta Wechsler-test, utarbetade av den amerikanske psykologen David Wechsler. För skolbarn används Wisc, Wechsler Intelligence Scale for children. Det används för att mäta allmän begåvning och innehåller olika deltest där uppgifterna är ordnade i stigande svårighetsgrad. Deltestet avbryts när barnet verkar ha nått sin maximala nivå. För barn i åldern 6 – 16 år mäter man verbal funktion, perceptuell funktion, arbetsminne och snabbhet med flera deltest.
Ett WISC-test räcker inte för att dra definitiva slutsatser om ett barns förmågor och svagheter. Testresultatet vägs samman med information om barnets tidigare utveckling och hur barnet fungerar i vardagen.
Ett lågt IQ behöver inte betyda att resultaten från deltesten ser ut som ett rakt streck i nedre skalan. Ulla Ek tar fram några avidentifierade test som elever har gjort för att visa att resultatet snarare brukar se ut som en skiss över Sareks fjällvärld med toppar och dalar. Ojämn begåvning är vanlig i den gruppen. Även ett barn som får IQ under 70 och efter ytterligare utredning får diagnosen utvecklingsstörning kan mycket väl prestera över genomsnittet på något av deltesten. Sådant är viktigt att lyfta fram för att nyansera bilden.
Dessutom har barnet ofta andra styrkor: empatisk, musikalisk, duktig i idrott, konstnärlig eller ha andra förmågor som ett IQ-test inte mäter. Intelligens är ett omtvistat begrepp och man brukar skämtsamt säga att vad IQ-test mäter är hur bra man är på att göra IQ-test.
Men i skolan värderas de förmågor högt som både barn med svag teoretisk begåvning och barn med adhd har allra svårast för: fokus, arbetsminne, flexibilitet.
– I arbetslivet har du inom vissa gränser förmågan att välja. Du ägnar dig inte åt något du har förskräckligt svårt för om du får välja själv. I skolan kan du inte välja själv, det är samma hål alla ska passa in i, säger Ulla Ek.
Statistiskt sett är gruppen svagbegåvade stor, cirka 14 procent beräknas ha IQ mellan 70-85. Men enligt Ulla Ek finns ingen anledning att tro att alla i den gruppen skulle ha stora problem i skolan, men kanske uppemot hälften. De som klarar sig bra kan ha föräldrar som ställer upp mycket, en tillrättalagd undervisningssituation eller en personlighet som hjälper dem framåt.
I lärarutbildningen vid Stockholms universitet ingår 7,5 poäng specialpedagogik och det som tas upp om svag begåvning är försvinnande lite, enligt Ulla Ek.
– Studenterna skulle behöva veta mer om och jobba mer med olika metoder. Över huvud taget behövs ett mycket större inslag i lärarutbildningen om elevers olikheter och då pratar vi inte bara om svagbegåvade. Studenterna behöver kunna ta in alla elevers olikhet som en normalitet.
Det finns många sätt att konkretisera undervisningen. En mattelärare berättade att när han undervisade om omkrets brukade han gå runt klassrummet och när han talade om area hade han med sig en trasa och torkade av bordet. En historielärare lånade gympasalen och iscensatte första världskriget där.
– Om barnen får jobba med de funktioner som är svaga, till exempel sitt arbetsminne eller ordförråd,kan de ha goda möjligheter att förbättra sig. Men det måste ske på den nivå de befinner sig, annars får de ingen motivation.
Ulla Ek efterlyser mycket mer skolforskning om svag begåvning för att hitta vilka metoder som är verksamma och under vilka förhållanden. Även inom forskningen har svag begåvning låg status och det finns försvinnande få studier om man jämför med adhd eller dyslexi trots att skolmisslyckande är en av de största riskfaktorerna, oavsett orsak, när det gäller kriminalitet, psykisk ohälsa och missbruk och för med sig stora kostnader både för individen och för samhället.
I en indisk studie, en av få om svagbegåvade, fick barn med IQ på 70 – 90 individualiserad undervisning fem timmar i veckan i matematik och att läsa och skriva. Försöket pågick i bara fyra månader, men eleverna gjorde tydliga framsteg. Barnen fick undervisning på sin nivå och tid att vila lite mellan lektionerna.
Studien gjordes i Kerala, den delstat i Indien som har högst läskunnighet. Barnen var mellan 7 – 9 år och hade uppmätt IQ på 70 – 90. Av de 15 barn som fullföljde studien, förbättrade sig 13 av dem i något ämne och hälften i alla tre ämnena."

Ja, jag brinner lite för ämnet. Jag tänker på när jag gick i skolan... Allt var ju inte bättre förr - men det fanns en annan struktur. Det fanns en vaktmästare, en bibliotekarie, lite fritidsassistenter och flera speciallärare så att du kunde hitta speciallösningar för barn som behövde lite annorlunda undervisning. Man kanske behöver en extra vuxen för att komma igång, veta vad man ska göra och göra rätt saker - inte bara vända blad när andra gör det... Jag har träffat barn som får allt de gör tolkat utifrån diagnosen. Barnen är ju inte sina diagnoser. Det här är barn som har svårigheter och sedan har vi en massa klassifikationer, men de har vi konstruerat. Vi är inte födda som adhd-barn eller diabetiker, vi har alla styrkor och svagheter. Jag tänker på föräldrar som lämnas utan stöttning. Jag tänker på alla lärare som är frustrerade över hur man kan hjälpa Alla elever. Jag tänker på alla barn som får höra att de skulle kunna om de bara försökte... På alla barn som hela tiden upplever för stora krav, som får för lite stöttning, som stannar hemma för att de inte orkar misslyckas mer. Jag tänker på vår älskade Limpa. Vi gjorde ju en psykologutredning på Linus för ett par år sedan. Han hamnade som svagbegåvad, men inte utvecklingsstörd. Han var ojämn. Och jag blir rädd för vad det kan innebära. Jag är rädd för att inte lärarna ger honom det han behöver eftersom han inte har någon diagnos. Man är orolig för alla sina barn - och man vet ju att det finns riskgrupper som löper större risk att hamna i kriminalitet och ohälsa... Linus var ung när utredningen gjordes - den ska göras om. De har sagt under detta året - om det blir vet jag inte. Just nu känner jag att vi är ganska lämnade åt vårt öde...
På tal om ohälsa... Ryggen är fortfarande inte bra. Jag lyckades springa en dag, sedan var det kört igen - nu finns inte ens tanken på att ta ett enda springsteg... Och det värsta är att jag inte vet vad som gör mig dålig, och inte vad som gör mig bra. Oftast har jag ju haft ont ner i högerbenet - tyvärr(?) går det ner i vänsterbenet nu... Jag red TS i helgen - att komma upp och ner på honom är det svåra, och mycket svårare när man inte ens kan lyfta benet, när det liksom låser sig, och så ska jag dessutom tänka på att göra det smidigt, lugnt och i balans... Just nu är det minst två kriterium för mycket...

Jag skulle kunna blogga om city gross matkasse... Jag skulle kunna tala om vilket betyg familjen sätter efter varje måltid - vilket många gånger är högre än vad man tror! Vi har inte räknat på det - men vi tror att det blir billigare/vecka. Jag skulle kunna tala om fördelarna med att slippa fundera över vilken mat vi ska laga ikväll, eller fördelen med att slippa trängas i affären och tänka under tiden eller handla på måfå och se vad man kan få ihop... Det kommer jag inte att göra men idag kan jag tipsa om gårdagens blomkålsmos som föll familjen i smaken!

 

Blomkålsmos:

• 1 blomkål
• 2-3 msk smör
• 0,5 dl mjölk
• 1-2 krm vitpeppar
• 1-2 krm salt
• 1/8 vitlök

Idag är jag ledig - ledig från jobblivet, hemma med liten, fin Sigge. Jag har fixat Stora och små saker - kastrering av katterna (alltså bokat tid), ringt och fixat med fackförbundet, ringt och fixat kattförsäkring, varit på dagis och tagit kort, gått en runda med hundarna och Sigge, plockat, druckit kaffe - allt i en behaglig takt. Med tid för att njuta av höstsolen - som nu har försvunnit och övergått i ett grått töcken av regn. Jag gick och tänkte på hur jag har förändrats. Hur vi alla förändras. Genom möten. Av år. Av händelser. Alla är sådär lagomstressade - även om vi ofta ger sken av att vara jättestressade - och sistaminutenfixade. Alla bär spår av livet; grånade hårstrån, jeansen sitter något högre upp. De flesta av oss (utom min man) visar inte längre leg på systemet. Vi är stela på morgonen och stretchar fötterna för att få igång senor och cirkulation. Vi somnar framför tv:n till ljudet av rapport. Vi faller för vanans makt och samhällets förväntningar på normalitet - vi tycker att regn behövs för solsken och vardag för helg...
Vi. Inte är vi som dom, nej vi är annorlunda. Inte medelålders bleknade, avdankade kopior av det som en gång bar stringens liv och vitalitet. Vi. Vi är fortfarande intressanta. Vi handlar inte på Dressman och har inte fotriktiga vinterskor - vi har Converse - och inte heller jeansen uppe i skrevet. Vi är föräldrar i första hand och individer i andra och snart bär vi också brallorna högt upp i skrevet, fast det gör ingenting för då kallar vi det för mode. Vi är allt som dom inte är...