flisas

(översatt till svenska)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

(Dikten läste jag på en blogg, som en mamma till en son som förlorade kampen över cancern. Nu står hon bakom den tomma stolen i cancerfondens reklaminslag på TV. Jag hade verkligen funderat över om det var så att det var föräldrar till cancerdrababde barn som stod bakom tolarna...) Den handlar om det som många av oss känner strax efter att någon nära gått bort... Tanken om varför världen fortsatte att röra på sig och fungera som vanligt, när våra liv nu var över. Folk skarattade och fåglarna sjöng i det vackra sommarvädret.
Hur kunde världen fortfarande vara så vacker?

Men världen blev vacker igen. Även i mina ögon. Jag kan se ljuset. Jag kan känna mig riktigt glad.

Men idag är en något tråkigare dag. Idag är jag hemma för VAB. Klara kräkte i natt igen. Två gånger. Sedan har det varit lungt. Efter att ha varit frisk sedan den gången hon kräökte för två dygn sedan. Ätit som vanligt. Åkt pulka. Och till och med spelat tennis. Vad är det för konstig basilusk? Och det tråkigaste av allt var att hon skulle till stan i eftermiddag för att shopa med kompisgruppen på fritids... Det var så mina ögon tårades när jag såg hennes besvikelse. Min älskade Klara som är så klok. Som jag vill allt väl. Nu får vi göra det bästa av dagen. Hoppas på att det är lungt nu - och åka och shopa när hon är frisk.

Jag har försökt tänka på allt idag. Försökt rodda ihop en dag för mina sjuor. Niorna har arbetslivsdag. Nu får jag lita på att andra försöker göra mitt jobb...

Det är lite roligt att det är så mycket snö nu. Spanjorerna som vi besökte komemr nämligen nu till Sverige. Och de ville så gärna få se snö! Vi skrattade lite och sa att det blir nog tyvärr inte så - men vi hade fel!

Salta killen - tryffel från kocklandslaget

Ingredienser

250 250 g mörk choklad
1 1 dl vispgrädde
1 1 msk vaniljsocker
1 1 msk cognac
2 2 dl kokos
2 2 msk florsocker
1.5 1.5 msk havssalt

Igår var vi med alla när Klara red. Det var kallt. Klara frös. Men det gick bra. Tills hästen blev rädd och Klara blev ännu räddare och föll av hästen. Jag blev nog ännu räddare. När jag hörde henne skrika och ha väldigt ont i sitt knä skar det i bröstet. Inget får hända min fina tjej. Kajsas häst blev rädd när Klara trillade av - så Kajsa föll oxå av... Klaras knä svullnade och blev blått. Vi blev rådda att åka och kolla upp det. Det kändes dock som om det lugnade sig lite och vi bestämde oss för att åka hem först i alla fall. Visst hade hon ont. Men hon kunde gå på det och även i trappor. Han kunde böja och sträcka. Vi avvaktade. Vid lunchtid kom Eric, Sandra och Elin. Och på kvällen åkte vi till Anne och Olof. Där fanns även Fidde och Jesper med familjer. Det var kul att träffa dem alla!
Det har snöat ännu mer i går kväll, i natt och idag.
I natt snurrade min tankar och jag vakande och kunde inte somna. Jag tittade på en film och en dokumentär. När jag precis hade träffat John igen - så kom Linus och strax därefter Klara som behövde kräka. Tredje helgen i rad som ett barn kräker. Fjärde veckan i rad... En kräk. Inget mer. Piggelin idag.
Jag åkte in till Samarkand idag - handlade några julklappar och ny ridhjälm till K. Försökte även hitta varma vantar och stövlar åt henne som hon kan ha när hon rider - men det lyckades jag inte med. Sedan åkte vi pulka.

Fredag. Linus leker med bilarna. Klara är hos Agnes. Anders ska ta tåget till Växjö efter en dag i Köpenhamn. Jag har satt upp några stakar och dammsugit. Jag har haft en bra dag på jobbet. Men för mig är inte detta riktigt tillräckligt. För mig är inte jobbet självuppfyllande. Det är inte tillräckligt att jobba och åka hem fixa markservicen. Även om jag är hemmakär. Men jag blir instängd. Rastlös. Tråkad. Jag orkar inte direkt ta mig för något när jag kommer hem. Och jag vet inte vad det skulle vara. Orkar liksom inte ta mig in till stan när jag väl kommit hem. Orkar inte dra på mig och lillebror en massa kläder och plumsa en promenad med hundarna. Den här årstiden är det lätt att hamna innanför husets väggar - man åker och kommer hem när det är mörkt. Jag har fastnat lite i ekorrhjulet - det liksom bara snurrar... Men nu är det helg. Vardagsrutinerna bryts. Anders är hemma - han är ju iväg ganska mycket i veckorna. Nu ska hundarna få mat. Mat ska fixas åt oss. Soffan. Sängen. Mer energi imorgon?!

Jag bestämde mig för att sova själv. Klockan blev nio och pappa ringde - "jag kommer ner", men jaga hade bestämt mig. Jag klarar det. Jag vågar. En och en halv timme senare kör en bil upp mot huset. Mina ben vek sig... Den började blinka - det var pappa. Han ville ändå sova här. Vi la oss. Sov. Och ingen har varit här i natt. Men tack Jenny för infon - vi får hjälpas åt här på landet...
Idag hade jag sett fram emot att komma hem lite tidigare. Kunna skotta, åtminstone en del när det var ljust, men så hade K samtal. Vi kom hem efter 5... Mörkt. Snöskyfflarna låg uppe på loftet = omöjligt för mig att få ner själv. Tog det värsta med en spade. När jag kom in - genomsvett - kom pappa och hjälpte mig att skotta! Och L och jag följde med K på fotboll. När vi kom hem lagade vi mat, och så kom A hem. Samlade igen. Skottat.

Ibland, inte ofta, inte alls ofta - skulle jag vilja på bo på femte våningen. Idag är en sån dag. Eller åtminstone en sån natt. Natten som gick vaknade jag nämligen att en bil körde upp till vår lada. Jag såg den och vi kunde tydligt se spåren i snön. Vad den gjorde där vet jag inte, och jag vet inte om och när den kommer tillbaka. Men i huvudet och min dröm är det inget roligt som händer. Pappa och farmor har erbjudit sig att sova här. Anders är ju nämligen i Köpenhamn. Men jag vet inte. Han är ju där nästan varje vecka. Jag måste våga. Kanske inte i natt... Men jag tror jag tar mig igenom denna natten. Men skraj kommer jag nog att vara... Andas. Lita på mina vakthundar - som dock inte vaknade i natt.
Idag har det varit studiedag, om de nya kursplanerna. Men det bästa var det sista på dagen när vi utbytte lite kemilabbar. Mer sånt åt folket! Man fastnar lätt i gamla hjulspår...

Jag har nog glömt det härliga uttalandet som Linus sa strax efter att han fick reda på att han skulle bli store bror... "Ska du bli storebror?" "Nä, jag ska köra buss...".
Linus kräkte en gång natten till fredagen - utan att vakna. Det är otäckt. Tänk om han kvävs av sina spya. Han brukar aldrig vakna om han kräks... Sedan har han varit rättså pigg. Men mådde lite illa idag på morgonen oxå. Så vi har tagit en lugn dag här hemma. Bakat luciakatter (Mamma bulldegs), gått långpromenad med hundarna, varit med K på ridskola (hon var superduktig och galopperade ett varv själv!), bakade muffins, varit ute i snön. Nu är A och K på Lakers.
Igår när jag badade med barnen. Tittade jag återigen på Linus tå. Jag har tyckt att det ser ut som om han har en speta under nageln, och i början (för typ en månad sedan, så hade han ont, men sen sa han inget - han är ju inte den som klagar), men igår klippte jag nageln och fick tag på det som jag trodde var en speta, och som visade sig vara en träbit ca 5x5 mm stor - under stortånageln. Jag hade nog inte kunnat gå på foten... Och den har han haft där sedan innan ystningen.
Jag saknar ridningen. Jag la ner den när jag var i ungefär vecka 9. Inte för att det ska vara någon större fara att rida när man är gravid, men de stolliga hästarna jag rider bjuder ju på större risker än andra hästar... En bra runda kanske hästen stegrar sig ca 5 gånger... Och jag red ju oftast ensam. Det var ett val val jag gjorde, och det står jag för. Men jag saknar ridningen. Jag saknar tiden som jag fick för mig själv. Tiden då jag verkligen inte kunde tänka på något annat än att rida. När jag gör allt annat kan jag alltid ha andra tankar i huvudet samtidigt. När jag tränar hundarna, är ute och går eller springer tex - har jag inte en tanke i huvudet. Det är många parallella tankar som trängs om utrymmet. Jag rensade hjärnan och jag hade fina vänner i stallet. Med en olik vardag än min egen. Jag kunde utesluta alla andra tankar och fokuserade och njöt av bara en sak. Och ju stökigare häst desto mindre utrymme fanns det ju såklart för andra tankar. Det är meditation. terapi. Glädje. Det kanske är svårt att förstå, det är svårt att förklara. Det kan verka konstigt. Men att rida en runda, med fina vänner i strålande sol, på ett fält, i full galopp på en liten skogsväg, strosa fram i solnedgången, i bitande vind eller med regnet strilande - det kan nästan vara för bra för att vara sant. Jag saknar inte bara ridningen, jag saknar mina fina vänner Malin och Sara - jag kommer troligtvis aldrig att umgås med dem så som vi gjorde. Vi har så olika liv. Men året vi umgicks flera gånger i veckan, blev ett av de bästa i mitt liv. Sällan har jag mått så bra som när jag red så¨mycket förra året.
Men jag mår bra nu med. På ett annat sätt. Jag njuter av mitt tillstånd. Av att se magen växa. Av att kunna vila i känslan att det finns ett Liv inom mig - även när jag själv är totalt slut.

Barnen är ute och gör snögubbe. Det har snöat idag! Och jag har varit hemma halva dagen med Limpan. Anders var hemma förmiddagen. Han var lite krasslig, men har varit pigg idag. Jag har satt upp julgardiner i köket. Jag känner mig trött, och har tryckt i mig en järntablett.

Idag, på en kemilektion, när jag satt och hällde upp saltsyra i småflaskor, kände jag att jag började må dåligt. Riktigt dåligt. 17 elever i klassrummet som labade. Jag kallsvettades, mådde illa, jag såg liksom alla svävande och insåg att jag måste ta mig därifrån. Men jag hann inte avsluta lektionen, och mer minns jag inte. Jag hade tagit mig till arbetsrummet, och svimmat. En kollega avslutade lektionen. Några tog hand om mig. Jag vakande och frös och händerna hade somnat. Jag antar att det är mitt låga blodtryck som spelade mig ett spratt... Jag bestämde mig för att äta lunch, jag kunde ju ändå in te köra hem just då. Och sedan hade jag en lektionen till. Jag var betydligt piggare efter min lilla kollaps än innan, men när jag kom hem somnade jag i soffan. Sedan spelade barnen och jag lite spel innan Linus och jag följde med på fotbollsträning. Anders spelade innebandy. Jag lagade lite snabb mat när vi kom hem, och nu sitter jag i soffan, och där sitter jag...

Idag för 13 år sedan var Anders och jag i Bryssel och hälsade på Humpe och Malin. Den dagen föddes vår Hiho. En speciell hund - ja det är väl alla - men han är verkligen speciell. Fortfarande ser han ut som en tjur på grönbete om han får tag på en leksak. Han hänger glatt med på promenader. Han har inte alltid varit den lättaste hunden att samarbeta med, han blev inte vår bästa tävlingshund, men han har lärt oss mycket och arbetsglädjen har alltid funnits där. Den hysteriska blicken på agilityn - där han var riktigt duktig - den uppmärksamma blicken på bevakningen - där han också var duktig - fightern han var i sökspåret, på rapporten och i spåret. Han gav allt. I allt. Och inte alltid åt samma håll som vi... Han låg precis jämte Klara i puffen. Fina, fina bulten.
Idag har vi också hört det lilla hjärtat som pickar i magen på mig. Jämna, fina slag. En bekräftelse.
Anders fick punka när han körde hem från jobbet - min hjälte fixade det och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte var jag som fick det...

Tänk vad mycket pappor betyder! Idag är det deras dag! Jag har en väldigt snäll pappa. Nog snällare än de flesta. Men hans sätt att visa det var inte alltid lätt att förstå sig på. Han jobbade mycket, och stundtals köpte han nog vår kärlek - dövade sitt samvete. Men Alltid ställer han upp, och har alltid gjort. Mina barn har en underbar pappa. Rolig. Snäll. Omtänksam. Och om allt går bra kommer ännu ett litet barn få oss som föräldrar. I maj... Nu sakta vågar vi inte bara hoppas, utan också tro att det kommer gå vägen. På onsdag ska jag få lyssna på det lilla hjärtat. Och om mindre än en månad är det dags för UL. Nu är Anders på hockey för att fortsätta med tennis. Innan dess har han bytt däck, dammsugit och lämnat massa saker på återvinningsstationen. Jag och barnen har varit och tittat på hästhoppning, men eftermiddagen har varit slö. K har lite feber och är trött.
Igår var vi och hälsade på Eric, Sandra och lilla Elin. Underbart. En liten trött varelse som var nöjd med att vandra från famn till famn och bli pussad. Jag önskar att jag minns mer från tiden när mina små var riktigt små. Vad jag tänkte. Vad jag kände. Jag tror att det finns anteckningar från den tiden. Någonstans. En vacker dag kanske jag letar upp dem... Man kom hem från BB. Vi åkte ut i skogen. Tränade hundarna. Klara skrek på kvällarna - hur gick tankarna då? Hur länge skrek hon? Hon snuttade och tog napp. Hur trött var jag? Linus sov mest. Mycket. Han ville inte ha napp. I början är det ett slags låtsasliv, som visar sig vara det Riktiga Livet. Vårt Liv.

Det är torsdag och idag kom finaste vännerna Sandras och Erics bebbe. En flicka som ska heta Elin! Perfekt. Stort grattis! Lycka. Njutning. Känslor åt alla håll och kanter. Underbara känslor.

Även om det går riktigt bra att vara ledig - så gick det bra att jobba oxå. En dag närmare jullovet...
Igår var Linus och jag hops talpedagogen - han kan många ord, men uttalet är ju inte korrekt. Så nu träffar vi henne om två veckor igen, och så ska vi får lite övningar.
Ikväll var vi på gympa. Tre barn - Linus favoriter - sprang och höll varandra i handen. Han ville oxå vara med, såklart. Men de uttryckte med hela sin kropp och all tydlighet att de inte ville hålla hans hand. Han provade i ena änden, och sen i andra... Jag såg det. Kände det. Och gick fram till dem och sa att det inte var snällt att inte låta alla vara med. Jag gör det när jag ser mitt barn få stå utanför, jag hade gjort det om det var ett annat barn som inte fick vara med. Han kämpade med gråten. Han bad mig säga till dem. Jag kämpade med gråten. Det gör ont i mammahjärtat. Utanförskap. Utfrusen. Ensam. En gång... Tillslut släppte tjejen som stod i mitten in honom och höll honom i handen. Han sken upp. Handen som kramade mitt hjärta släppte lite, men en tagg finns kvar... Jag vet att barn inte alltid är snälla. Alla barn. Mina barn. Men det är vi vuxna som har ett ansvar att agera och tala om när det blir fel. Jag läste en text av Hanna Hedlund:
"Du kommer resa dej och gå, kommer lära dig mitt namn, det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt, och åskan kommer gå. Men jag ska gnugga dig varm och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej.varm, och jag ska viska ditt namn,du ska somna i min famn.Vi kommer älska dej då. Du kommer smälla i dörrar, och skrika: ”jag hatar dej. Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov, för att se om vi står kvar.
Vi kommer älska dej då.
Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu. Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu? För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha. Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå.
Och vi, vi kommer älska dej då.
Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag. Hittar nån annastans att bo, det är tyst,ditt rum står tomt. Vi ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund och tänker tillbaks.
Vi kommer älska dej då.
Men det kommer alltid finnas dom, som vill sätta dej på plats. Och dom som vill tala om att du är ingenting värd. Men då minns du vad vi sagt, och du vet att dom har fel. Du kommer inte höra på. Du kommer vända dej och gå .Och vi ska följa dina spår, vi vill veta vad du gör och hur det går. Och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får. Och vi är stolta, kan du tro, stolta som få när vi ser dej med dom små.
Vi kommer älska dej då.
Och så en mörk och kulen höst, när din far är gammal och mor är trött. Då tar du dej tid, kommer över nån söndag med en flaska vin. Du gör vinter i vår trädgård, medan vi sitter och ser på och sen äter vi en bit.
Vi kommer älska dej då.
Jag lägger handen mot din kind. Mina läppar mot din panna. Och jag viskar några ord som du inte kan förstå. Men som ska skydda dej ändå.

Barnen sover. Anders spelar tennis. Och jag(!) är fortfarande vaken!
Nu är det dags för er att kläcka ur er alla goda idéer om en eventuell utbyggnad av vårt hus. Vi har lämnat bilder till en arkitekt, men kanske har ni tankar om hur man skulle kunna göra. Det vi vill ha är en groventré med dusch och tvättstuga och ett sovrum till oss, samt kanske ett rum till. I ett eller två plan.
Imorgon väntar ledig dag för Limpan och mig - då blir det bad, hästen, logopedbesök och framåt kvällen tennis. Höstlovet närmar sig sitt slut - men jullovet närmar sig.

Jag och Linus har kommit hem från "överraksningsdagen" för tjejerna som spelar tennis. Vi var med i tennishallen, men ska snart på kalas för två tvillingpojkar i byn, så när de andra fortsatte till Ljungby simhall så åkte vi hem för att grädda våfflor. Kanske kan man ha Yoghurtglassen som blev över igår på våfflan?
3 dl yoghurt
0,5 dl manukahonung
1 tsk vaniljsocker
500 gram hallon och mango
0,5 dl citron(er), saft och skal
Tillagning
Mixa yoghurt, vaniljsocker och honung med frysta hallon- och mangobitar. Lägg upp i fina glas och dekorera med bär. Servera direkt.
Ikväll möter vi upp de andra för pizza.
Linus piggade på sig snabbt i Stockholm. och vi kunde vara på Naturhistoriska som planerat på torsdagen och möta Owesson där innan vi tog tåget hem igen.

Det blir sällan som man tänkt sig... Jag hade sett fram emot en resa till Stockholm. Träffa Jörnehag Norr. Vara ledig.
Det är tråkigt när barnen är sjuka, men det är ännu tråkigare när man är iväg. När man inte är hemma. Linus kräkte ett par gånger i natt, och sedan en gång till efter frukost. Inte mycket. Och han är rättså pigg. Men ändå... Humpe har tagit med sig de andra barnen för att hitta på något. Jag är hemma med Limpan, som vill äta. Och har en mamma som säger Ta det lungt. Stackars Limpan. Stackars Mig. Stackars Klara. Stackars J Norr. Det var inte så här det skulle vara. Jag vill hem. Jag vill inte att vi smittar ner andra. Men kan liksom inte göa något. Mer än att städa. Tvätta. Vara. Trösta.
Och det här låter kankse konstigt, men jag har en svullen Snopp i halsen. Ni vet det där gomseglet som hänger ner, svullnade i natt så att jag håller på att svälja det när jag sväljer. Det är tredje gången det händer...

En Linus som höll ut massa mjöl när vi bakar, Kringlor utan hål, en Linus som jag inte får dammsuga för - eller röra alla hans miljoner bilar på vardagsrumsgolvet, en dammsugare (hyfsat ny) som inte suger, en Linus som bryter ihop för att han inte får det största glaset - då är det lätt att glömma att vi hade en mysig stund i badet och hos hästen. Det är lätt att känna att jag har tagit vatten över huvudet när jag ska åka till Stockholm imorgon. Det är svårt att skratta när man knappast orkar vara hemma - hur ska jag då orka vara borta? Men ikväll ska jag tanka energi. Helen och jag ska äta och gå på bio. Kanske känns det bättre då. Och om det sedan visar sig att vi har garanti (vilket vi borde ha) så skulle jag tro att livet känns lite lättare... Och känner jag denna bipolära, kvickilskna kvinna rätt, så är jag som en ny människa redan när jag har fått stå en stund i duschen för mig själv... Tror jag provar det!