flisas

Jag har bra chefer. De lyssnar. Försöker lösa min situation på bästa sätt. Jag tänker på eleverna, och mig. Vi försöker korta mina dagar på jobbet, jag får sköta en del av jobbet hemifrån. Vi får se vart det leder. Det är ett försök till förändring... 

Nu är mörkret här och orken tryter för oss alla. För andra är mörkret bara en liten del, orken är slut av andra skäl… vi möter elever som har börjat bra. Tagit nya tag. Försökt. Men nu är orken slut. De har misslyckats för många gånger. Hört för många lärare stå och mala för länge om saker de inte förstår. Ge för otydliga instruktioner. För långa. Gett för många uppgifter. Nu vill de inte längre. De vill inte gå upp. De hänger i korridorerna eller så stannar de hemma... En del vill inte. Andra förmår inte av andra skäl. De har suttit i möte efter möte, med handledare och rektorer. Gjort utredningar. Några har fått diagnos. Andra inte. Men oavsett diagnos eller inte har de kvar samma problematik - samma lättheter och svårigheter som tidigare. Samma elev. Samma person. Kanske mer förståelse... Förklaringar. De har gjort överenskommelser, blivit lovade eller bara fått höra att pengarna och resurserna är slut... De har fått höra att de inte kan - att de skulle kunna om de bara försökte. Ibland är den frasen ett hån... 

Vad kan vi förändra? Varför bryter skolan ner elever? Varför sjunker motivationen med åren i skolan? Hur kan vi bibehålla lusten att lära och utvecklas? Vi kan varken skylla på höstmörkret eller resurser... 

Här hemma hostas det. Snörvlas. Vi är lite ynkliga, och hittar bara lite energi... Jag är sist ut... Det var inte alls min plan... Imorgon är det jobb. Fotbollsträning. Innebandyträning. Och så utvecklingssamtal för Sigge. 

Utvecklingssamtal. Tungt ord, och trots att jag hållit så många själv är jag alltid lite nervös. Så dumt. Egentligen.

För ett par år sedan gjorde jag en erfarenhet på förskolan som allt för många föräldrar i min sits delar med mig. Jag kom hem med tårarna rinnandes ner för kinderna. Kniven satt ju redan i mitt hjärta när jag kom dit, var de tvungna att vrida om den också? 

Även om de inte ville visa på problemen, så blev de synliga. Och på BVC skulle man göra tester. Som förklarades bort. Och psykologen skulle göra utredningar. Vart leder de?! Jag har själv föreslagit utredningar av olika art - det tillhör mitt jobb. Jag har själv fokuserat på problem.

Problem, problem, problem... Om man bara utgår från problemen får man inget annat än problem tillbaka, så tror jag i alla fall. Vi måste utgå från det som fungerar - det friska, det starka, det eleven kan och är intresserad av. Då kommer vi framåt. Vi pedagoger vet. För de flesta föräldrar är det självklart. Men det är ändå så svårt i praktiken... De beteenden som uppmärksammas, oberoende om det är på ett positivt eller negativt sätt, är de beteenden som förstärks. Oberoende om vi pratar hundar eller ungar. Säg "tänk inte på en citron" - visst tänkte du på en citron?! Fokusera på det som fungerar - inte på det dom inte fungerar. Det blir lätt en självuppfyllande profetsia. 

När jag går från möten med tårar i ögonen, när jag kommer hem, när jag har funderat ett varv till - då ringer jag ofta upp igen. Pratar igen. När känslorna har lagt sig, när frågorna hopar sig... Jag bytte BVC när vi fick Sigge. Orkade inte möta människorna på den gamla som hade missat det mesta - de tyckte bara att han var fin. Det tyckte vi också... Men vi såg att han hade problem. Då vill man ju ta tag i det också. Inte bara ignorera. Hjälpa om man kan. 

Med erfarenheten att sitta på möten som är jobbiga - så tror och hoppas jag att jag har blivit lite bättre på att hålla de lite jobbigare mötena... 

Imorgon är det sigges samtal. Ännu ett möte... 

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” citat Alf Henriksson.

Av någon anledning var det just de orden som dök upp i mitt huvud i eftermiddag, när jag satt på Anders innebandymatch med mina barn runtomkring mig och surfade in på en av mina finaste vänners blogg. Vännen som just idag skrev att cancern är tillbaka. Aggressiv. Elak. Mina tårar började rinna. Livet hejdar sig. Matchen som spelades blev oviktig. En viktig person går sin tuffaste match. Igen. En ny rond utan att få vila. Orden dök upp. Vi hade just börjat försöka andas ut... Några få ord, ett par meningar, som sammanfattar en känsla. Det oväntade kan också vara det väntade men när det sker så är känslan likväl så oväntad. Bakslag. Inte nu. Inte redan. Tiden stannar en stund för mig men rusar förbi för någon annan. När något förändras så att världen aldrig mer blir densamma mer, då finns det ett före och ett efter. Ibland behöver det inte bli sämre... Kanske bara annorlunda...

Tiden har hejdat sig ett slag och världen blir aldrig densamma mer. Jag vill hoppas och tro på mirakel. Tro. Hopp. Och oändligt med kärlek. 

Mörkt när man stiger upp... Mörkt på jobbet - jag har inga direkta fönster - vissa dagar vet jag inte ens vad det är för väder. För nu är det mörkt när jag kör hem också... Ibland går det bra. Idag har varit en bra dag - trots att jag är gräsänkling och fick rodda morgonens bestyr själv. Farmor hämtade killarna i eftermiddag och Sandra var här en stund idag för att sällskapa myggan. Oändligt tacksam! Farmor hade lagat mat. Familjen var på gott humör. Och i mörkret gick vi en promenad allihop som var hemma. Nu har jag lagt Sigge. Linus är redo att stoppas i säng och sedan har klara och jag en knapp timme innan hon går och lägger sig. 

Vissa dagar är man bara trött, så där trött som bara föräldrar kan vara. Gå upp, lämna på fritids och dagis, jobba, städa, trösta, tvätta, laga mat, lägga barn, sova, gå upp... Man fastnar i ekorrhjulet... Ser knappt ljuset. Glädjen. 

Ibland brister det... En förflugen kommentar får bägaren att rinna över. Det som vilken annan dag som helst skulle ha passerat, blir helt plötsligt till tårar och skrik. Mer skrik. Högre. Gällare. Linus har en fantastisk förmåga att spegla mitt mående. När jag är trött och irriterad känner han det... Tyvärr kompletterar vi inte varandra i de lägena - vi gör inte varandra bra då. Är jag lugn, är han lugn. Är jag arg, är han arg. Han har en fantastisk intuition. Efter en extra stökig dag brukar jag tänka att i morgon blir det inte en likadan dag. Ingen dag har hittills blivit som den innan så, varför skulle den bli det nu? För mig finns det tröst i den tanken. Jag får ofta lust att göra om - försöka göra mer rätt och kan se fram mot nästa dag. 

Mår inte jag bra - gör ingen annan det här hemma heller. (Bara den tanken kan ju kännas lite jobbig...) Min lösning är att rida en runda, prata med mina vänner eller skriva - rensa och få ur mig... Det är synd att det ofta är det som får mig att må bra som ofta får stryka på foten när ekorrhjulet snurrar allt fortare... Min familj brukar dock påminna mig och fråga när jag blir alltför kinkig om jag inte skulle ta en ridtur?! För min - för allas skull.