flisas

En text som en mamma skrev 2005, som finns med i hennes bok "Är jag normal, mamma?", om längtan och om sorg och handbollsträning.

"Det måste vara härligt att sitta där på bänken i gymnastiksalen och se din dotter. Se när hon skjuter iväg bollen - och det blir mål. Se när hon snackar med kompisarna - och de skrattar. Se när hon lyssnar på tränaren - och sedan gör ungefär som han säger.

Det måste vara härligt att bara sitta där, tillbakalutad, på bänken i gymnastiksalen och se när hon springer med välkammat hår samlat i en toft som slänger stolt efter nacken.

Jag vill också sitta där på bänken och se när min dotter skjuter mål, berättar saker så kompisarna skrattar, lyssnar på tränaren och har håret ordentligt uppsatt i en tofs som slänger stolt efter nacken.

Jag blir ledsen när jag ser att det inte är så.

Men mest ledsen blir jag av Mikas desperata kamp för att få vara med, för att förstå, för att lyckas.

Mest ledsen blir jag av att se att så mycket är så svårt.

Mest ledsen blir jag av att se Mika vara ledsen - att det hon vill, vill, vill skall fungera - inte gör det.

Det måste vara härligt".

...

"Vissa saker finns för alltid kvar i minnet hos mig. Som att solen sken starkt i ögonen den där förmiddagen och den totala tröttheten som plötsligt slog ut alla mina kroppsdelar. Vi hade precis avslutat ett möte med teamet från barneurologiska kliniken, som utrett vår dotter.

En timme innan gick jag med blandade känslor till mötet. Fåglarna kvittrade och solen sken "och här går vi och skall få reda på vad det är för "fel" på vår dotter". Det var absurt. Jag hoppades av hela mitt hjärta att man skulle säga att resultatet visar inte på några svårigheter. Men jag hoppades också längst in i sista droppen av min benmärg att Grodan skulle få diagnosen add, för hur skulle hon annars få hjälp med allt det svåra. Hur skulle vi annars få förståelse och stöd för allt det hemska som hänt i skolan. Hur skulle hon annars klara sig?

Nu hade vi fått ett namn på det som gör vardagen så svår för vår dotter. Add hade läkarna sagt att det var och jag släpade mig till bilen i ett virrvarr av känslor.

Diagnosen kom efter fem år av misstankar, utanförskap, ifrågasättande, utredningar, mobbning och frustration.

Seger!

Nu kommer hon att få den hjälp hon behöver.

Nederlag och sorg.

Svårigheterna, hade läkaren sagt, kommer troligen att följa henne genom livet.

Glädje och sorg tumlade runt i en absurd mix.

Tidigare hade jag häpnat över hur lätt vi hamnat utanför "systemet". Jag som seglat genom livet på en räkmacka. Vi sågs som annorlunda, konstiga, besvärliga - med andra ord inte normala, som majoriteten.

Det jag sa hade heller inte tagit på allvar. Vem lyssnar på en förälder som har ett barn som inte fungerar som "vanliga" barn."

Det här kommer alltså från en blogg som en mamma till en dotter med ADD skriver. Ibland läser jag där, lite sporadiskt - lite som mamma, lite som lärare... Jag har suttit på otaliga möten och fått ta del av utredningar om olika elever. jag har suttit och försökt förstå vad som rör sig i föräldrarnas huvud, och i elevens. Jag har känt spänningar släppa, förhoppningar tändas - och jag har hört hur vi lovar att ta hand om eleven, göra det bästa, ge rätt hjälp... Jag har ännu fler gånger känt frustrationen över hur lite vi verkligen kan göra. Hur många av de här eleverna hade behövt ett annat forum, annan hjälp och kanske en annan plats. Livet blev kanske enklare efter en diagnos - kanske får de mer och rätt hjälp och åtminstone mer förståelse - men livet är nog oftast inte lätt. Många av de här eleverna är fortfarande utanför, utsatta, retadade, i perioder mobbad, ensam, kallade för "efterbliven" och ledsna. Jag har suttit på möten om min egen son. Hört hur psykologer, logopeder, sjukgymnaster, kuratorer och läkare försöker förklara, försöker utreda om och i så fall hur vår son är "annorlunda". Jag har känt frustrationen. Jag har känt sorgen. Jag har suttit på hans sängkant när han somnat med deras ord i mitt huvud. Strykt honom över håret och undrat. jag har hoppats, samtidigt som jag såklart inte har hoppats, att de ska komma fram till Något. Kanske är en diagnos lättare att acceptera, kräva och få rätt hjälp. kanske är det precis tvärtom - att man hamnar i ett fack. Tror att det ska vara så... Och tänk om det är fel... Tänk att upptäcka under högstadietiden att barnet inte alls skulle varit inskrivet i särskolan, eller tvärtom... (båda delarna har jag varit med om när det gäller mina elever). Jag har suttit och tittat på Linus under gympatimmarna - letat fel, men även likheter. Jag har sett honom göra som tränarna säger - eller som de andra barnen gör - eller i alla fall ungefär. Och önskat att jag aldrig, över huvudtaget, skulle tänka de tankarna. Vad är normalt? Igår ringde jag habiliteringen - sa att vi inte tänkte söka vårdbidrag just nu i alla fall. Vi gör väl inte så mycket som andra inte gör? Eller gör vi det? Vad är normalt?

Nu sitter jag i alla fall in soffan, och tittar på min son. Han leker idag! Han är mycket piggare! Men tyvärr har det kommit lite mer blod från örat. Men vi avvaktar åtminstone till imorgon så får vi se hur det utvecklar sig. De tog en odling på kletet igår, vilket kan vara bra att ha om det inte visar sig vara rätt behandling som han har fått.

Och idag är det ingen vanlig dag - idag är det AnnaKarins födelsedag! Grattis! Jag önskar att vi var lite närmare varandra så att jag kunde få ge dig en storm kram.