flisas

Ni vet…

Jag är så tacksam för vänner och släkt som har firat vår Linus i helgen!  Konfetti, paket, ballonger, presenter och semlor! 

Jag vänder och vrider på mig. Kommer inte till ro. Jag har ont i ryggen, foten, huvudet. Jag är varm. Jag sticker ut fötterna utanför täcket   - jag blir kall. 

Elverna kommer imorgon. Det är terminsstart. 

Igen. 

"Det är konstigt 

det där med terminsstart.

Man både vill

och

inte vill.

Man är alltid osäker

fast man är säker.

Man har aldrig koll

fast man har koll.

Har jag...?

Gjorde jag...?

Ska jag...?

Kan vi...?

Borde jag...?

Förberedd på allt

och ändå helt oförberedd

på verkligheten.

Tur då att verkligheten finns där

som vanligt

och allt är

som vanligt

när det väl sätter igång.

Ja, just ja.

Ja men visst.

Så gör vi.

Nu är vi igång igen." (Kerstin Dahlin; utmanande undervisning fb)

Dagen gick… bra. Jag har gjort det förut. Jag hade planerat. Jag var förberedd - ändå, en osäkerhet. Men verkligheten fanns där - precis som vanligt. 

När jag körde Sigge till simhallen på förmiddagen passade Linus, klara, maxi och jag på att trotsa de -12 graderna och sprang en runda i stan. 

Den sista veckan har vi umgåtts med släkt och vänner - hunnit och orkat. Igår kom martina, ullis, Anja, mira och Alva för bubbel, babbel och hockey när grabbarna åkte med bussen till hv-matchen. 

Jag kom ut på andra sidan. Den här gången också. 18 grupper. Ca 400 betyg senare. Och rektorn hade bokat in ett möte med vårdnadshavare som jag blev ansvarig för. Och en annan vårdnadshavare hörde av sig och la ett problem i knät på mig. De sista förhören och uppgifterna ska rättas och bedömas och formuleras ner i en stelbent bokstav utan nyanser, utan plus och minus. Svart på vitt. "Kan man komplettera?" "Kan jag göra ett omprov?" Jag jagar elever - ett sista underlag inför betygsättning. Och så behöver jag förbereda lektioner - precis som vanligt. Jag manar på elever att orka lite till när jag själv har svårt att hålla tråden på grund av att hjärnan har snurrat oavbrutet i en vecka. Och vi får mail om extra rastvakt i korridoren. Och så behöver jag handla inför kemilaborationen på måndag. Och analysera några labbrapporter. Och så ska pysseldagen förberedas. Och så får jag en påminnelse i mailboxen om uppföljning av frånvaroutredningen som är påbörjad.
Jag bortprioriterade min egen sons - och kanske, och troligtvis, barnens sista - luciatåg. Jag lyckades i alla fall hitta ett lucianattlinne till Sigge och en trasig stjärna som vi lagade med tejp. Jag skulle vilja sitta och dricka kaffe och äta en torr lussebulle med hans klasskompisars föräldrar efter luciatåget. Jag skulle vilja pynta klassrummet och hemmet och handla julklappar utan att få stress i magen. Jag skulle vilja skrida långsamt mot jul. Jag vill hinna trösta den ledsna eleven och förmedla hopp. Jag vill skingra mörkret. Jag vill se ljusen. Följa det. Jag skulle vilja hinna ner till musikhjälpen och orka engagera mig så att ingen dör av hunger - jag vill sprida ljus, glädje och hopp. Jag vill ha en tro - på att överleva, på att hitta rätt. 

Jag är inte speciellt sugen. Jag känner mig trött, kall och sliten. Jag har skrivit betygsvarningar, haft lektioner och varit på ikt-möte. Det har varit en vecka kantat av vikariat, cancerbesked på en liten hjälte i byn, snor och mörker. 

En stund av stillhet. 

Höstlov…
Vi lärare har nått ett delmål… Efter sommaren träffades vi härligt solbrända, vi sprang runt i korridorerna redo att möta nya elever och utmaningar. När höstlovet närmade sig, famlade vi oss fram, och chippade efter luft och energi med huvudet knappt ovanför vattenytan. Vi har sprungit efter så många bollar, besegrat teknikstrul, rättat och bedömt och fyllt i lärplattformar, räddat lektioner när den ordinarie läraren är sjuk, suttit på otaliga möten och hällt i oss massvis av förskräckligt automatkaffe. Vi övervägde att andas in syrgasen på kemin. Men vi har sett målet. Ljuset i tunneln. Och vi har kravlat mot Andningshålet. Mot höstlovet. Vi har klarat lite till för att vi vet att snart finns det tid att andas, planera resten av terminen, bedöma, sammanfatta, utvärdera och hinna tänka ett varv till.
När ledningen skickade ut planeringen för våra höstlovsdagar trodde jag - och hoppades - att det var ett skämt. Det fanns ingen tid för egen planering! Där fanns tid för att att sammanställa klassens mål (ihop med sin handledarkollega - det visade sig att min var föräldraledig utan att ha meddelat mig…) och formulera ämnets prioriterade mål (som ska handla om att få motiverade elever - varför ägnar vi inte tiden åt att faktiskt planera bra/roliga/intressanta lektioner?), planering av värdegrundslektioner (ihop med sin handledarkollega), planering av föräldramötesstrukturer, utvecklingssamtalsstrukturer och bedömningsstrukturer i lärplattformen, personalmöte med information från HR om vår tid (varför inte kalla förtroendetiden för "tillitstid" som en kollega föreslog, vår tid blir allt mer kontrollerad, vi får längre luncher - som de flesta jobbar på - för att kunna vara på jobbet hela skoldagen, vi har ingen möjlighet att flexa för t.ex. ett tandläkarbesök på vår planeringstid utan att ta tjänstledigt - vilket i sin tur leder till att det är bättre läraren att gå till tandläkaren på lektionstid… vilket inte är en fördel för elever och vikarierande kollegor), information från återvändarskolan, ett spel om arbetsmiljön, ett möte med en psykolog angående en elev… Den mesta tiden ska ägnas åt dokumentation för att ha ryggen fri… Jag önskar få tillbaka tilliten - lita på att jag gör mitt jobb, så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt. Jag vill inget hellre  än att mina elever ska möta en engagerad lärare som gör intressanta lektioner. Jag vill få förutsättningar att vara den. Jag vill utveckla undervisningen tillsammans med mina ämneskollegor. 
Idag mötte inte mina kollegor en positiv kollega - precis som det stod i mitt horoskop idag - förlåt för det. Men jag är så inneligt trött på att jobba för att ha ryggen fri ("Jag vill ha ryggen fri. Vad vi har är ett hus av kort…") - jag vill jobba för att förbättra undervisningen. 

Jag går genom korridoren som sjuder av liv. Jag går fort. Jag är på väg. Men jag kan inte låta bli att le, säga "hej", fråga hur de mår och fråga hur helgen har varit. Jag tar mig tid - trots att tiden mellan lektionerna är kort.
Igår mötte jag en elev på gympan som frågade om jag minns henne. Hon gick ut 2008. Var färdig läkare, var gift och hade två barn. Och för en stund ser jag den lilla människan som har växt upp till en vuxen. 

Varje morgon vaknar vi upp till skrämmande rubriker om barn som skjuter barn, om hur oskyldiga drabbas - vi läser om hur våldet kryper ner i åldrarna. Det händer inte bara i Stockholm och storstäder - det händer här i Växjö, och i många svenska städer. Och rädslan för vad som håller på att hända kryper in under huden - och den blir ännu mer påtaglig när man står mellan två elever med mörka ögon - för andra gången på mindre än två veckor - och när den danska skallen träffar den andra eleven över mitt huvud och blodet rinner så blir kraften, ursinnet och ilskan påtaglig. (Ett lillfinger och en arm kom emellan, inga större skador, det kunde varit värre:)

Man pratar om att bygga fler fängelser, att tvångsavlyssna utan brottsmisstanke att jaga gängmedlemmar, sänka straffåldern och bura in alla som spränger, skjuter och lockar in våra barn i tung kriminalitet. 

Men tänk om man istället satsade på skolan (istället för att göra tvärtom) - om man gav förutsättningar och resurser för att skapa stabilitet, framtidshopp och betyg för att barnen ska kunna få en möjlighet ut i den hederliga världen. "Det krävs ju en by för fostra ett barn" - vi behöver hjälpas åt för att fånga in, samla upp och se alla barn - skolan behöver samverka med polis och socialtjänst, men även med föreningar för en meningsfull fritid. 

Klara kom förbi just när jag hade stått mellan de bråkande eleverna: 

Septembersmockan. Tandläkartider och nyponbuskar. Föräldramöten, utvecklingssamtal, bränder i papperskorgar. Filtar runt frusna själar. Vissnade blommor och färgglada löv. Släckta bränder och pyrande konflikter. Bakterier och virus som byter värdorganism i trånga korridorer. " Och det luktar från bespisningen. Halvhjärtad husmanskost."

Plötsligt är jeansen för små. Och jackan är trasig. Luften är kall. Vardagspusslet ska läggas, trots att vissa bitar verkar saknas. De oändliga lediga dagarna trängs undan. Jag saknar ljuset. Jag lyssnar på Winnerbäck. Höstens man. Ny skiva. Jag ser fram mot konserten senare i höst. Jag varvar det nya med det gamla.  Nynnar med: 

"Nu sköljer luften över sommardamm

Nu landar folk och allting återgår

Nu går passionen och blir allvarsam

Om någon sådan ännu återstår"

Jag reagerar för mycket. På kommentaren som gör mig ledsen. Eller arg. Den kan få mig att skrika orimligt högt. Tröjan som har försvunnit - ska hittas. Nu. Jag saknar det som fanns. Det fattas mig. Mer nu än någonsin. Oavsett om det är en svunnen tid eller en tröja… 

Newbodyförsäljningen som ska rapporteras. Nu. Mattan som borde skakas. Nu. Besiktningen som ska bokas. Nu. 

Jag hakar upp mig på detaljer när helheten är svår att greppa. 

Jag rensar en bänk i panik - försöker få struktur på det yttre - när det inre är kaos.  

Istället för att åka på föräldramöte rider jag en runda. Höst och häst. En oslagbar kombination när stressen river i bröstet. Med vinden i mitt hår och med lugna steg, möter jag hösten och andas in nya molekyler. Solen värmer fortfarande och om några minuter möter jag fullmånen. Månspegel i sjön. Jag ylar inte mot månen, jag andas. Drar ner luften långt ner i lungorna. Jag känner doft av höst och ängar. Och ser älvor som dansar över sjön. 

Jag andas lite till. Vi går på samma stig som våra förfäder. Jag känner hur de går bredvid mig och kanske består jag av samma materia som de gjorde. Jag möter framtiden samtidigt som historian finns under mina steg. Jag ser framåt. Och bakåt.  Blyte omsluter mig. Gnäggar lågt. Jag andas in höst och häst. Jag nynnar vidare: 

"Som ett obehagligt allvar

Drar sig hösten in i stan

Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött

Och nästan tyst

…

Ingen sömn och inga svar"

Ibland känns det som om mitt liv snabbspolas…. 

Igår var det 29 år sedan Anders och jag träffades. 

Jag har mest velat hålla mjukt. 

Älska dig, hela tiden.

Du är fri att gå vart du vill, när du vill och du får  prata med vem du vill. 

Jag vill att du lever ut allt du drömmer om. 

Det är kärlek för mig. 

-Tack för att du vill leva med mig. 

Vi båda vet att vi är fria  att gå den dag vi inte vill mer.  Ingen håller hårt. Det behöver vi inte. 

Kärlek ska vara mjukt och tillåtande. 

Håll hårt sägs det. Men kanske menar de  att man ska vårda kärleken? Hålla fast. Hålla i. Hålla om. 

Ett lås på ett elevskåp har gått sönder - jag försöker laga. Misslyckas - letar upp en annan lärare som får hjälp av en tredje… Försöker få igång projektorn i biologisalen - misslyckas - huvudsäkringen har gått, för tredje gången på en dag. Letar febrilt efter block - det har missats att beställa. Classroom (där vi lägger in uppgifter) saknas - för ungefär 2/3 av alla elever - ingen vet varför… Vårt läromedel saknas - upphandlingen är inte klar. Jag försöker ringa en ny elev som inte kom till skolan idag - men telefonnummer saknas. Efter lite arbete lyckas jag få ett nummer till mamman - hon svarar inte. Jag pratar in ett meddelande - hon ringer när jag på väg hem. Jag fixar ett skåp till eleven som inte var där första dagen. Jag försöker få tag på Linus mentor för att fråga om Linus kan få ett busskort - han vill åka med vanliga länstrafiksbussarna istället för med taxin till skolan på morgonen - mentorn vet inte. Jag samlar in lappar som ska tillbaka till skolsköterskan. Jag pratar om sorg med en kollega. Han saknar sin pappa - jag min mamma. Mycket är lika - det snabba förloppet, åldern, saknaden… Jag svarar på frågor: när slutar vi (trots att det står på tavlan)? När börjar vi? Hur mycket är klockan? Vad ska vi göra (trots att det står på tavlan)? Vad ska man göra när man är klar (trots att det står på tavlan)? Får jag skriva digitalt i stället för på papper? Får vi jobba tillsammans? Får jag gå på toa? Har du en huvudvärkstablett? Får jag byta plats (trots att vi alltid har bestämda platser)? 

Jag är så ledsen och besviken. Jag vill se fram mot resan - ännu ett mästerskap, ett spännande äventyr som ska ge energi. Men just nu blir jag bara ledsen - jag känner mig ensam. Jag bokade biljetter igår - och han som skulle åka samma dag/plats och tillsammans destination skulle boka "samma", men det gjorde han inte. Han bokade en annan resa till (en rutt som Anders och jag tyckte gick för tidigt med tanke på när tåget skulle anlända till Köpenhamn), utan att höra med mig.  Vi ska åka från samma ställe, samma dag - och tillhöra samma team. Men vi jobbar inte som ett team. Egna lösningar. Trots att vi hade bestämt något annat. Varför kan man inte bara göra som vi hade bestämt?Så respektlöst. De kommer få vänta på mig på flygplatsen. Och jag är rädd attt de inte komma göra det. Jag vill inte åka själv! Det skulle inte behövas! 

Helg. Som inleddes på vallen. Med vinst för Sigge. Det har varit smått kaotiska jobbdagar med föreläsningar, flytt mellan arbetsrum, överlämningar, lysrör som ska bytas, placeringar och planeringar som ska göras…. 

Ett sms från banken. Kontakta oss pga oväntade transaktioner. "Har du köpt från…? Och från…? Och…?" Svaret var nej. Kortet blev spärrat. 

Igår kväll spelade Sigge och klara fotbollsmatch - vi var i Ryssby och tittade när damlaget vann.